För den vita, högerintellektuella, kanske på gränsen till reaktionära medelklassmannen, är ett islamiskt styre i ett västland som Frankrike inget ont.

Tvärtom, ens privilegier tappar inte i värde. Eller ja, i alla fall om man ska tro Michel Houellebecqs resonemang i boken Underkastelse som nu sätts upp som teater på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Litteraturprofessorn François som undervisar på det ansedda universitetet Sorbonne gestaltas utmärkt av Gerhard Hoberstorfer. I sin monolog redogör François för sin syn på samhället i stort och på kvinnor i synnerhet. François underkastar sig alkoholen, cigaretterna och såklart sex. Han är en outhärdlig typ. En reaktionär man som ligger med sina studenter och antyder att kvinnors rösträtt eller inträde på arbetsmarknaden kanske inte var en så bra idé. Här fnissade publiken till. François västerländska bakgrund gör att vi läser hans argumentation som sarkasm.

Uppsättningen följer bokens kronologi och är den trogen genom hela föreställningen, utan större avvikelser. Det som skiljer adaptionen från verket är att François också har känslor – som sorg, förtvivlan och kanske stundtals glädje.

François befinner sig i ett omvälvande Frankrike. Muslimska Broderskapet har vunnit presidentvalet genom en allians med högern, mitten och socialistpartiet. Allt för att stoppa Front National och Marine Le Pen. Förändringarna märks omedelbart. Den nya regeringen är en framgång. Arbetslösheten sjunker till följd av att kvinnor återvänder till hemmen – frivilligt då statliga bidrag för detta höjs. Muslimska Broderskapets politiska linje är att återgå till samhällets trygga kärna: Familjen.

Under ett samtal mellan Sorbonnes nye pro-palestinske rektor, konvertiten Rediger, och François diskuteras de nietzscheanska dragen i Islam. Rediger menar att inkomstklyftor behöver finnas till, att några ska vara väldigt rika och resten leva i vad han kallar ”anständig fattigdom”. Att vissa är födda till att styra.

För mig påminde diskussionen om den konservative tänkaren Edmund Burke snarare än om Nietzsche. Den självklara aristokratin som Burke menade ska styra eftersom de är bäst lämpade. Att hierarkier ska förstärkas och underkastelsen upphöjas till religion. Kvinnan underställs mannen, mannen samhället och samhället Gud.

Michel Houellebecq ställer frågor till samtida konservativa, oavsett om det gäller högerpartiet i Frankrike eller Kristdemokraterna i Sverige: Vad skiljer vårdnadsbidraget från det hypotetiska samhälle som skildras i boken och teateruppsättningen? Båda leder kvinnorna tillbaka till hemmet, oavsett om det kallas nationalkonservatism eller islamisk konservatism.

Men inbyggt i resonemanget finns också tuffa frågor till den breda vänstern. Vilken typ av konservatism är okej? Vilken kamp ska man ta, och mot vilka?

François märker, även efter att han halvhjärtat konverterat till Islam för att kunna återanställas på universitetet, faktiskt ingen skillnad. Den privilegierade mannen fortsätter vara privilegierad när systemen byts ut. I stället för att fortsätta ligga med studentskor får han två unga fruar. Paniken som han kände inför förändringen var inte motiverad.