De allt större skillnaderna mellan stad och land och mellan fattiga och rika regioner lyfts nu fram i eftervalsdebatten.

Här finns också klara kopplingar som visar hur utarmad välfärd har varit en del av både lokala och nationella populistiska partiers framgång.

Så visst måste vi få en ökad utjämning mellan landsändar. Men i grunden är det dock vanlig simpel rättvisa, att få samma välfärd tillbaka för de skatter vi betalar in, som gör att en större utjämning måste ske.

För att klara denna utjämning har vi det kommunala utjämningssystemet. Det ska göra förutsättningarna mer rättvisa mellan olika kommuner, men system är mycket otillräckligt.

Sedan utjämningssystemet infördes 1993 har det ändrats flera gånger och någon politisk enighet har aldrig funnits.

Även här lyser partiernas åsikter igenom om vad de egentligen tycker om omfördelning och minskade klyftor.

Alla Allianspartier utom Centern är därför av ideologiska skäl negativa till ökad ekonomisk utjämning, något som senast manifesterades av

Stockholmsmoderaten Irene Svenonius, samma kvinna som ytterst klubbade iväg ett stort antal miljarder skattekronor i katastrofprojektet Nya Karolinska, när hon i Svenska dagbladet nyligen närmast hånfullt attackerade utjämningssystemet med orden ”stockholmarna ska inte vara Sveriges bankomat”.

Alla rödgröna partier vill dock ha en ökad utjämning medan Sverigedemokraterna vägrar ta ställning.

I en enkät av DN tar de i stället den bekväma sverigedemokratiska vägen ut och svarar att om vi bara får ner invandringen så löser sig allting hux flux ändå.

Vilket det naturligtvis inte gör. Danderyd och Vellinge kommer fortsatt ändå att ta största delen av våra resurser.

Den översyn av utjämningssystemet som beställdes av den rödgröna regeringen och som häromdagen lade sitt slutbetänkande föreslår en del bra förändringar.

Mer fokus bör läggas på de socioekonomiska utmaningarna. I klartext betyder det att mer ska omfördelas från rika kommuner med små utmaningar till fattiga kommuner med stora utmaningar.

Och visst är det behövligt om vi verkligen anser att människor ska ha rätt till bra skattefinansierad välfärd även om de inte bor i Danderyd eller Vellinge.

Men räcker det? Kanske behövs det i stället ett rejält alexanderhugg.

Ett förstatligande av skolan är ett sådant hugg som kan garantera en likvärdig skolgång för alla elever.

Och möjligtvis måste ännu fler områden brytas ut för att med likvärdig standard över hela landet klara de områden som nu ligger inom de kommunala åtagandena.

I takt med den tilltagande polariseringen mellan rika och fattiga landsändar är det nödvändigt att bemästra skillnaderna, i annat fall rör vi oss mot en både politisk och välfärdsmässig tudelning av landet.

I USA är skillnaderna mellan kustremsorna och inlandsstaterna numera enorma både när det gäller arbetstagares rättigheter och politisk stabilitet.

I det nederländska valet blev de två största partierna i Amsterdam De gröna och Socialliberalerna D66.

I de landsbygdskommuner som ligger allra längst från Amsterdam blev de två största partierna i stället Socialistiska Partiet, ett parti klart till vänster om det svenska Vänsterpartiet, och extremhögerns PVV.

Sverige måste hålla samman. Vi måste ha samma rättigheter och förmåner för hela befolkningen oavsett hemort och vi måste undvika de förödande ojämlikheter som vi ser i många andra länder.

Att hitta ett system som inte inskränker den kommunala självstyrelsen men som ändå klarar den ekonomiska utjämningen borde bli en nödvändig, om än grannlaga, uppgift för nästa översyn av det kommunala utjämningssystemet.

Och vi måste fortsätta fråga varför de borgerliga partierna förutom Centern inte vill värna en fortlevnad av det Sverige som ligger utanför storstäderna.