Fanny Ambjörnsson vill uppvärdera städningen

ARBETET PRATAR STÄDNING MED Fanny Ambjörnsson. En Beatles-låt på högsta volym strömmar ut ur högtalarna.

Musiken blandas med ljudet från en dammsugare och den friska luften från de vidöppna fönstren.

När Fanny Ambjörnsson tänker tillbaka på sin pappas storstädning av övervåningen under barndomen är minnena ljusa.

– Jag minns det som ganska trevligt. Jag har också minnen av en nära granntant som jag umgicks mycket med som var extremt duktig på att städa. Hon visste precis hur allt skulle göras och jag var alltid imponerad, berättar hon.

Fanny Ambjörnsson är forskare i genusvetenskap vid Stockholms universitet och har tänkt mer på städning än de flesta.

Under arbetet med sin nya bok Tid att städa intervjuade hon 30 personer från olika delar av samhället om deras syn på vardagsstädning – en syn som enligt flera formades i föräldrahemmet.

– Kunskapen om städning kommer ofta från mamma, och den kommer i massor av olika varianter: En mamma som inte ville, som abdikerat för att hon inte stod ut med ansvaret. Eller en mamma som var neurotisk och städade för mycket. Minnena kring städning är ofta väldigt laddade.

Även om vi har råd att köpa städning varannan vecka, är ju resten av vardagsstädningen kvar att göra. Därför är det mer av en symbolisk lösning, än en reell

Det är inte bara på det personliga planet som städning är laddat.

Vem som ska städa vad och hur städningen ska fördelas är en källa till många konflikter och diskussioner, både i relationer och i samhället i stort.

Ett exempel är dagens subventionerade städhjälp genom rutavdraget.

Klart är att städningen ofta beskrivs som något negativt som man helst vill slippa undan. Fanny Ambjörnsson har funderat över städningens låga status i samhället.

– Dels är den tydligt kvinnokodad och det som är kvinnokodat tenderar att hamna långt ner på skalan av vad vi vill syssla med. Sen trillar den också mellan stolarna med vad som räknas som riktigt arbete och inte.

Hon beskriver också ironin i hur de som faktiskt sysslat allra mest med städningen i historien: arbetarkvinnorna, samtidigt är de som har setts som mest smutsiga.

– Samma sak kan man i dag se på ett globalt plan där personer flyger över halva jorden för att städa i rika människors hem och inte ens får dela bestick med de här rika människorna. Det sker på ganska intrikata vägar och har att göra med hur vi skapar skillnad mellan människor genom känslor och skam och smuts.

En annan viktig anledning till städningens låga anseende är själva tidsaspekten, menar hon.

– Det är ett arbete som vi uppfattar som repetitivt, som inte leder framåt utan går i cirklar och som inte skapar nya produkter. Den kan inte plockas in på marknaden där det hela tiden ska skapas nytt. Riktningen är bakåt och neråt snarare än framåt och uppåt.

Samtidigt som flera av Fanny Ambjörnssons intervjupersoner kopplar städning till skuld och känslan av otillräcklighet, beskriver andra sin personliga städtid som trevlig och vilsam.

Skulle vi fokuserat på städningen som något att lösa gemensamt, snarare än hur vi skulle komma till månen tror jag världen hade sett helt annorlunda ut

I alla fall om man får vara själv och lyssna på radio. En uppfattning hon själv delar.

– Jag tycker att det är ganska skönt att städa när jag får göra det själv, när ingen annan är hemma och när jag har mitt eget system.

Fanny Ambjörnsson menar att vi i stället för att leja ut städningen borde uppvärdera den och se den som ett omsorgsarbete om platsen där vi bor – ett arbete alla borde dela på.

– Rut-avdraget löser ju bara städfrågan för vissa människor, och i viss mån. Även om vi har råd att köpa städning varannan vecka, är ju resten av vardagsstädningen kvar att göra. Därför är det mer av en symbolisk lösning, än en reell.

Samtidigt menar hon att det finns ett värde i att tona ner städkraven.

– Jag vill inte slå ett slag för att alla ska städa hela tiden eller städa sina hem bättre, utan att städningen trots allt är en del av vårt gemensamma existentiella utgångsläge. Hur vi än gör måste vi på något sätt ordna vår tillvaro. Skulle vi fokuserat på städningen som något att lösa gemensamt, snarare än hur vi skulle komma till månen tror jag världen hade sett helt annorlunda ut.