PERSPEKTIV. ”De kunde ha fått ut mer. Arbetsmarknaden är ju het”, sa Ingemar Sandberg, ordförande för IF Metalls klubb på Orio i Nyköping, till Arbetet efter att facken inom industrin hade skrivit på nya avtal för åren 2017 – 2020.

På tre år skulle lönerna öka med totalt 6,5 procent.

Det är lätt att förstå klubbordförandens reaktion. Man behöver bara se på standardformeln för hur mycket lönerna borde öka, som består av två delar.

Lönerna ska till att börja med kompensera för inflationen, annars får löntagarna i praktiken sänkt lön.

Här utgår facken från Riksbankens inflationsmål på två procent. Redan detta skulle motivera löneökningar runt sex procent på en treårsperiod.

Därtill ska lönerna höjas i takt med produktiviteten (alltså hur mycket vi producerar per timme).

Om en bagare som tidigare bakade tio limpor i timmen plötsligt hinner med femton skapas ju ett större värde att ta lön ur.

Produktiviteten har visserligen utvecklats svagare de senaste åren än i början av 2000-talet, men väntas ändå öka ett par procent 2017 – 2020.

Därtill brukar lönerna stiga snabbare då det är brist på arbetskraft och företagen har god lönsamhet – arbetstagarnas förhandlingsläge är då gott.

Till skillnad från klubbordföranden på Orio har statliga konjunkturinstitutet ingen uppfattning om hur mycket lönerna borde öka – det är upp till arbetsmarknadens parter.

Arbetets reporter förklarar högkonjunktur

Verktygslådan

Men institutets årliga rapport om lönebildningen, som presenteras i dag, andas förvåning över att lönerna i Sverige ökar så långsamt, särskilt med tanke på att Sverige varit inne i en högkonjunktur sedan 2016.

Under den förra högkonjunkturen, alltså åren före finanskrisen 2008 – 2009, steg lönerna med mer än fyra procent om året.

Nu ökar de i en takt av 2,5 procent om året, och Konjunkturinstitutet frågar sig varför gamla samband inte har gällt de senaste åren.

Till att börja med är utvecklingen i Sverige inte ett isolerat fenomen. Lönerna har ökat oväntat svagt även i andra länder under senare år.

Till en del kan de låga lönelyften förklaras med låga inflationsförväntningar, och alltså en svagare utveckling av produktiviteten.

Men det räcker inte som förklaring.

I såväl Sverige som omvärlden har ökad globalisering förts fram som en faktor som håller tillbaka lönerna.

Inte minst Almega har pekat på att allt mer avancerade tjänster går att köpa över nationsgränserna, och att högutbildad arbetskraft som ingenjörer och arkitekter har en global arbetsmarknad.

Konjunkturinstitutet anser dock att globaliseringen kan påverka lönerna både uppåt och nedåt.

För svensk del finns andra, kanske mer troliga orsaker.

Fack och arbetsgivare kan ha slutit försiktiga avtal 2016 och 2017 därför att reallönerna blev oväntat höga åren dessförinnan (då inflationen blev lägre än väntat).

Konjunkturinstitutet förmodar att parterna också kan ha väntat sig låga löneökningar i konkurrentländer, inte minst Tyskland, och anpassat sig till dem.

Parterna kan dessutom ha valt att hålla nere löneökningarna för att minska arbetslösheten.

Avtalen 2016 och 2017 slöts i en osäker tid då den stora asylinvandringen diskuterades intensivt, påminner Konjunkturinstitutet.

Ytterligare en tänkbar förklaring är att tillgången på arbetskraft kanske är större än vad vi känner till.

Europeisk befolkning i Sverige

Allt fler kommer från andra EU-länder för att jobba i Sverige, och sedan 2014 behöver de inte registrera sig hos Migrationsverket.

En viss, fast ganska liten, förklaring till de låga löneökningarna finner Konjunkturinstitutet i arbetskraftens sammansättning.

Fler unga och fler utrikes födda i arbetskraft bidrar till att hålla nere lönerna. Å andra sidan har arbetskraftens utbildningsnivå stigit under lång tid, vilket talar för högre löner.

Konjunkturinstitutet prövar också några förklaringar som är särskilt intressanta ur ett fackligt perspektiv.

En är att allt fler väljer att inte vara med i facket (medan arbetsgivarna i Sverige är fortsatt välorganiserade). Det kan ha minskat fackets förhandlingsstyrka.

En annan är att de löneökningar som parterna inom industrin enas kring, det så kallade märket, har blivit allt mer styrande för löneökningarna på hela arbetsmarknaden.

Medlingsinstitutet finner att löneökningarna bland privatanställda som inte har bytt arbetsgivare har legat mycket nära märket på senare år. Framför allt har det blivit ovanligare att anställda får mycket höga löneökningar.

Medlingsinstitutet kan inte med säkerhet bevisa att märket har blivit mer styrande, men ger skäl att tro att det kan vara så.

Höga löneökningar brukar från arbetsgivarsidan beskrivas som ett recent för högre arbetslöshet.

Omvänt skulle låga löneökningar medföra högre sysselsättning, framför allt därför att Riksbanken inte behöver höja styrräntan fastän konjunkturen går uppåt.

– På kort sikt kan låga löneökningar betyda något fler jobb, kommenterar Karolina Holmberg, enhetschef vid Konjunkturinstitutet. Små löneökningar gör att Riksbanken inte behöver höja sin styrränta när konjunkturen går upp.

– Men i ett läge där räntan redan är mycket låg kan Riksbanken knappast sänka den mer, tillägger Urban Hansson Brusewitz, generaldirektör för Konjunkturinstitutet. Så i den här högkonjunkturen är effekten av låga löneökningar på arbetslösheten troligen liten.

De oväntat låga löneökningarna kan däremot ha höjt vinsterna i företagen. Företagen säger själva till Konjunkturinstitutet att de är nöjda med lönsamheten.