Att se sammansvärjningar överallt

REFLEKTION. De gick lugnt och metodiskt tillväga, fjärran från den gängse bilden av kaosartade upplopp i förorten.

När fackligt och parlamentariskt arbete betraktas som rationellt och sansat, med väl avvägda mål, beskrivs upplopp ofta som djuriska, helt utan rationalitet.

Men nu slog eldslågor upp från en parkering i Västra Frölunda. Strax därefter joggade en svartklädd, maskerad trupp lojt från platsen.

Samtidigt utbröt bränder på ett flertal platser i landet. Det verkade samordnat och planerat.

Här fanns en rationalitet. Men vems och varför?

I elfte timmen av en valrörelse som mest liknar en utdragen förnuftskris, tog spekulationerna genast fart. På sociala medier spred sig teorierna snabbt.

Är det en främmande makt som försöker påverka valutgången? Är det nazister? En ny form av islamistisk terror?

I plågan av att inte veta vad som sker rycks väldigt många med.

Vi tror hellre på sagor än på fakta. Det är en av de slutsatser man kan dra utifrån Kent Wernes bok Allt är en konspiration (Ordfront).

Boken tar med oss på en svindlande resa in i en skuggvärld där udda existenser och aspirerande maktspelare korsbefruktar varandra.

Genom gedigen research och möten med både frontfigurer och gräsrötter avtäcker Werne konspirationsteoriernas reaktionära rötter – och möjligen kärna.

Vi befinner oss i slutspurten av en valrörelse där alla redan är cyniska, där politiken upplevs som ett skådespel och kommenteras som en sport

Trots sin breda spridning och anslag av folklig diktning har det som kallas ”de maktlösas språk” sin tillblivelse i motståndet mot upplysningen och franska revolutionen – där Illuminati och upplysningsfilosoferna anklagades för att kontrollera skeendet.

Genom historien har konspirationsteorierna fortsatt att användas som ideologiska verktyg fram till i dag – från Europas kungligheter som fruktade uppror, via europeiska fascister, till McCarthy, Tea Party-rörelsen, Trump, Viktor Orbán och Sverigedemokraterna.

Konspirationsteorierna har effektivt använts för att legitimera makt och misstänkliggöra demokrati (kommunistisk infiltration), avfärda folkliga protester (Soros betalar demonstranter), ursäkta krigsolycka (Illuminati), förklara ekonomiska nedgångar och skenande klyftor (judar, mexikaner, afghanska flyktingbarn) och så vidare. Striden för upplysningsidealen och demokratin tycks pågå än i dag.

Bilbränderna i Västra Frölunda kan betraktas som en besk läxa om faran i att dra slutsatser för tidigt. Ett mänskligt bakslag i striden mellan post truth-samhället och upplysningen.

För det är där striden till synes står. Ändå anser sig konspirationsrörelserna verka enligt ett starkt upplysningsideal.

Med syfte att sprida sanning och kunskap producerar och publicerar de enorma mängder material.

Ändå har de fullständigt frigjort sig från gängse vetenskapliga metoder för att undersöka världen och dra slutsatser om den.

Modernitetens och upplysningens vanartiga barn, som Hitler och Stalin, använde sig flitigt av konspirationsteorier som ideologiska redskap.

Men det ligger ingen frigörande politisk potential i att jaga vare sig rymdödlor eller frimurare även om syftet är transparens och ett segrande förnuft.

Sociala medier har ändrat villkoren för det politiska samtalet. I upplysningens anda kämpar dagstidningar som Dagens Nyheter.

De har låst upp sin nätutgåva fram till valet. I samma anda skapades faktiskt.se, som med varierande framgång ”granskar uttalanden under valåret”.

Syftet är att motverka det som många fruktar; falska nyheter, grundlösa påståenden eller rena lögner.

Hedervärda ansatser i ett medielandskap där tidningarna förlorat mark.

Vet man att använda Facebooks alarmistiska tonläge behöver man inte nödvändigtvis DN för att få genomslag. Där får de traditionella partierna svårare att nå ut.

Vi befinner oss i slutspurten av en valrörelse där alla redan är cyniska, där politiken upplevs som ett skådespel och kommenteras som en sport.

All politisk kommunikation framstår som en instrumentell produkt av sönderfallande valstrategier och kampanjidéer snarare än som ett uttryck för politiskt innehåll.

Och när allting upplevs som ett skådespel anpassat efter delningsalgoritmer och medias klickvänliga matris, drivs vi till att försöka läsa och avkoda spelet.

Varje stycke politisk kommunikation analyseras efter vilka väljargrupper man sträcker sig efter.

Huruvida det utgör en testballong eller om man krattar arenan för oheliga allianser.

All politisk kommunikation framstår som en instrumentell produkt av sönderfallande valstrategier och kampanjidéer snarare än som ett uttryck för politiskt innehåll

När ingen längre framstår som uppriktig drivs vi till att ständigt uppfinna våra egna sagor.

Det skapar en position av antingen den triumferande känslan av att ha genomskådat spelet eller ren uppgivenhet över bristande politiskt innehåll.

Då ligger det också nära till hands att misstänka någon för ont spel bakom bilbränder.

Och det är här frågan, som efter läsningen av Wernes bok, infinner sig: Är det verkligen mer fakta vi behöver på våra köksbord?

Är det inte så att historiska omständigheter – som recessionen efter finanskraschen, den skoningslösa åtstramningspolitiken, ökande klyftor och den politiska mittens kris – är det som bildat en tacksam bakgrundsfond för en framåtblickande, högerextrem politisk rörelse.

En rörelse som dessutom förmår berätta underhållande, folkliga sagor?

Borde inte svaret vara att återupprätta politiken, även som ett försvar för de upplysningsideal vi så gärna bekänner oss till?