Umeå skrotar kulturen de marknadsför sig med – och det är bra!
Kulturföreningen Humlan i Umeå som bland annat arrangerar festivalen Umeå Open har dragits med skulder. Föreningen har bett om stöd från kommunen för att hantera krisen, men då beslutet dragit ut på tiden ansöker man nu om konkurs. Journalisten, tidigare Umeåbon och subkulturarbetaren Christoffer Röstlund Jonsson kommenterar läget.
Christoffer Röstlund Jonsson kommenterar läget kring Umeå open.
KOMMENTAR. ”De måste ha misskött ekonomin!”, dundrar Västerbottenssossen Tomas Wennström. Anledning: ideella föreningen Humlan, med festivalen Umeå Open som kronjuvel, har nyss gått i konken och staden tänker inte skjuta till en endaste extra krona. Glöm dä!
Okej, jag skarvar. Jag vet inte om han de facto dundrar.
Men jag får den känslan när han för SVT förklarar hur kulturknuttarna gått rakt åt helvete, trots att kommunen generöst strösslat stålar över dem.
Lite bittert sagt, så där. Taskiga Humlan som drar en dolkstöt i ryggen på stadens snälla politiker, insert ledsen smiley.
Nå, vad jag däremot vet en smula om är just Humlan. I början av 00-talet var jag föreningens enda anställda, på hela 75 procent.
Programsekreterare var min titel och jag svek en inte alls lovande akademisk karriär – genusvetenskap, b-kurs – för chansen att ha ett slappt jobb som tillät mig att syssla med mitt eget punkliv på arbetstid.
Om jag misskötte ekonomin? Nja. Oklart. Dock var det en del kreativ bokföring.
Ni förstår, det här var på den tiden det fanns kontanter och man höll sig med en handkassa för att få kulturen att gå ihop.
En gång bokade jag ett jättestort rockband från Göteborg för 20 000 kronor, som jag och managern gick in i en skrubb på studentkrogen Universum och räknade igenom. Jag fick inget kvitto.
En annan gång lockade jag upp ett internationellt stilbildande hårdrocksband från Stockholm för deras första Norrlandsbesök någonsin. Hela två gig; ett för kidsen och ett för de vuxna.
De fick 10 000 kronor i ett kuvert på flygplatsen innan de åkte hem. Plus, såklart, resa, hotel, starkvaror. Sånt gick att få till vitt med de skulor som kulturnämnden sköt till.
Att man i Umeå kanske kan börja skita i att stå med mössan i hand inför oförstående politiker som inte ser något värde i kultur bortom en chans att glassa
För det var så det var i Umeå; kommunen stängde scener med ena handen, och high-fivade sig själv med den andra över den musik och kultur som satte staden på världskartan.
Samtidigt pumpade man in miljoner i diverse kommersiella jippon så att kommunalrådet Lennart Holmlund, the sossepamp to end all sossepampar, skulle få en chans att glänsa i tv.
Från av vad jag kan uttyda från vänners Facebookstatusar och lokalmedia, här nere i Stockholm där jag bor numera, så är det också så som Umeås politiker har fortsatt att rulla.
Ge oss kredd och ett kulturhuvudstadsår! Ge oss 138 foton på Dennis Lyxzén så vi kan marknadsföra oss på internationella mässor!
Sedan när kamerorna slocknat, varsågod, ett silkessnöre, kära kulturaktörer.
Nu river vi era replokaler och scener. Glöm inte att besöka vår överdådiga nya galleria på väg till galgen.
Men låt mig för en stund agera som en Docklands-hög och frifräsande Anders Borg – jag har trots allt en gång druckit upp ett helt dj-gage för mina två straight edge-vänner genom att beställa in 13 sexor sprit.
Jag tycker någonstans, långt där inne, att det här… kan vara en bra grej.
Att man i Umeå kanske kan börja skita i att stå med mössan i hand inför oförstående politiker som inte ser något värde i kultur bortom en chans att glassa.
Nå, så låt dem vara så då.
Om det i sin tur kräver ett böjande av regler, några svarta kronor, lite under radarn-arrangemang i skog och skumma kvarter, så må de va hänt.
PS: om preskriptionstiden för skattefusk för rätten att rocka inte har gått ut, så var allt det här hittepå. Stay in school kids! Och betala skatt.
