Maria Karlsson, Paloma Madrid och Cajsa Winge.
Maria Karlsson, florist och en av initiativtagarna till handelns upprop #obekvämarbetstid
Tycker du att metoo-frågan fått tillräckligt mycket utrymme i valrörelsen?
– Nej. Vi är generellt ganska missnöjda. Vi har inte hört mycket från partierna och det syns ju inte i några valmanifest. Sedan vet vi att Socialdemokraternas valmanifest tar upp vissa grejer under arbetsmarknadspolitik. Men det går ändå inte under parollen metoo. Jag förstår att det är svårt som ett parti…nej, det är inte svårt att säga ”vi har hört vad alla kvinnor har berättat”. Det känns ju relevant för Sveriges kvinnor att de ska kunna gå till jobbet och känna sig säkra. Blir jag sextrakasserad ska jag också få hjälp. Självklart, kan tyckas, men den här vågen av Metoo med alla upprop och kvinnor som har berättat är ett ypperligt tillfälle att ta tag i det och ta ställning ännu mer tydligt.
Vad skulle du önska mer?
– Att partiledarna oavsett partitillhörighet rakt ut kunde säga att ”vi har hört vad alla kvinnor har berättat och vi vill göra allt vi kan för att kvinnor ska känna sig säkra, både i arbetslivet och utanför”. Sedan har ju både samordningsgruppen (där cirka 65 upprop ingår, reds anm.) och alla upprop i sig gett konkreta åtgärdsförslag. Vi har gjort det så enkelt som vi har kunnat för partipolitiken att ta tag i det. Så varför syns inte det någonstans? Det är lätt att ändra både kort- och långsiktigt, anser vi. Specifikt för vårt upprop inom handeln som är ett så brett och stort område, handlar det om hur partierna vill hantera korta anställningar. Att visstidsanställningar skapar en större otrygghet och gör att du inte vågar peka på det som är fel på jobbet.
Paloma Madrid, koreograf och en av initiativtagarna till dansarnas upprop #tystdansa
Tycker du att Metoo-frågan fått tillräckligt mycket utrymme i valrörelsen?
– Man tar hänsyn till Metoo, vill jag känna. Men partierna uttalar sig inte direkt om det. Så de konservativa, rasistiska och de neoliberala kropparna får alldeles för stort utrymme, blir upplevelsen, fast de är färre. Det gör att Metoo-kropparna inte villkorar de partipolitiska utrymmet. Valrörelsen existerar inom en patriarkal struktur. Där upplever jag tvivlan på om man vågar gå den röda eller rosaröda feministiska vägen fullt ut, en förändring som skulle innebära samhällen befriade från en förtryckarstruktur. Bortom sexism, rasism, våld mot kvinnor och sexuella trakasserier.
Du pratar mycket om kroppar, varför det?
– För att jag är dansare. Därför pratar jag om kroppar som existerar i det här samhället, jag ser kroppar som både en råvara och en färskvara. Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle gillar jag att använda mig av den idén i relation till politik. Men det handlar också om hur kroppar koreograferas i ett samhälle.
Ni har haft möten med regeringen, vad har hänt sedan dess?
– Samtyckeslagen gick igenom, den existerar ju. Där tänker jag att det är viktigt att vara vaksam över hur lagen följs upp. Om en lag existerar i en patriarkal struktur fortsätter den villkoras av de kropparna. Nu är det steg två, det vill säga att snart får vi veta hur Sverige kommer att ledas, vilka som kommer att vinna och börja villkora.
Vad skulle du önska mer?
– Det är en utopisk tanke. I dag ser vi med ett öga, ett patriarkalt öga, den manliga blicken. Vi behöver börja se även genom de andra ögonen, med det transsexuella ögat, det kvinnliga ögat, i dag är världen enögd.
Cajsa Winge, arkitekt och en av initiativtagarna till byggbranschens upprop #sistaspikenikistan
Tycker du att Metoo-frågan fått tillräckligt mycket utrymme i valrörelsen?
– Frågan tas helt enkelt inte upp och det är både märkligt och otroligt tråkigt. Det senaste årets, mandatperiodens och ett av århundradets största offentliga och politiska samtal är det tyst om. Visst finns vissa hintar åt Metoo i valrörelsen, men det är långt ifrån nog talat om.
Vad skulle du önska mer?
– I ljuset av de vidrigheter som lyfts upp borde valrörelsen beröra denna rättvisefråga. Vissa försöker vrida det till en säkerhetsfråga. Men det är att vägra se problemen som den konsekvens av en normaliserad samhällsstruktur som de är. Och det är som att sätta plåster på huvudvärk. De åtgärdsförslag som Metoo-uppropen gemensamt sammanställde och som gavs till jämställdhetsministern – utifrån dem har partierna en solklar punktlista. Vad hände med att lyssna på oss kvinnor?
