Torun Carrfors: Om längtan efter andra samtal

Det blev en röd tråd som löpte genom den. Denna orimligt och skrämmande varma sommar.

I alla fall vad det gällde böckerna jag läste och samtalen jag längtade efter.

Historien och framtiden. Elisabeth Åsbrinks skildring i fackboken Och i Wienerwald står träden kvar om hur en familj slits isär.

Av människohat, av nazisternas framgångar men också av beslut fattade av svenska politiker.

Beslut om att stänga gränser, att neka familjer att återförenas och göra livet svårare för de barn som lyckades komma på egen hand genom att villkora tiden för deras vistelse här.

De som skulle ha varit mina kollegor då, läkarna, röstade på flertalet möten om tio judiska personer vilka också tillhörde samma kår skulle kunna erbjudas frist i det här landet.

Svaret blev nej. Med en överväldigande majoritet.

I efterhand har det varit ganska tyst om det. Alla aktiva handlingar som skedde i detta neutrala land vilka möjliggjorde övergreppen mot, och mördandet av, de judiska, de romska, de politiskt aktiva och de homosexuella.

När kriget var över lovade vi i alla fall att aldrig glömma de övergrepp som skett.

Och aldrig tillåta historien att upprepa sig.

Några dagar senare börjar jag läsa Johannes Anyurus De kommer drunkna i sina mödrars tårar. En roman om framtiden.

Kanske för att vi gör så stor skada med den väldiga makt som skapas när förtroende och kunskap vi fått missbrukas

Om ett Sverige där förföljelse och trakasserier av människor sanktioneras genom att godtyckligt stämpla vissa som fiender till landet, utifrån religiös tro, politisk övertygelse eller kulturella uttryck.

Där familjer splittras när människor sätts i läger. Där vårdpersonal genomför övergrepp utan en tillstymmelse till tvekan eller ånger.

Där det här landet inte är ett land att försöka fly till, utan att ett land som en del behöver fly ifrån.

Vi är mellan historien och framtiden nu. Mellan det vi vet, och det vi kan ana, drömma om och skrämmas av.

Och visst kan vi se mönster allt tydligare upprepa sig. Höra orden som förskjuter samtalet och villkorar människovärde.

Vi ser gränser stängas och upplever hur kontroller normaliseras. Det här landet fattar beslut som får familjer att splittras.

Vi ser utvisningar genomföras och hör om människor som sätts i förvar.

Beslut om att stänga gränser, att neka familjer att återförenas och göra livet svårare för de barn som lyckades komma på egen hand genom att villkora tiden för deras vistelse här

Den röda tråden skär i mig. Får mig att längta efter samtal som vill åt ett annat håll. Som vägrar förhandla om människovärdet.

Som i stället håller mig ansvarig för att upprätthålla och hela tiden skapa det.

I texterna om historien och den (fiktiva) framtiden rör berättelserna om vårdpersonalen mig allra djupast.

Kanske är det för att jag enklare kan identifiera mig som en av dem och därmed blir det extra smärtsamt.

Kanske för att vi i vården har en så tydlig etisk kod, och i berättelserna ändå så snabbt förhandlar bort den. Kanske för att vi gör så stor skada med den väldiga makt som skapas när förtroende och kunskap vi fått missbrukas.

Den allra klaraste färgen. Strimman av rött.

Påminnelsen om ansvaret för att framtiden förändras, i stället för att fortsätta tillåta oss återupprepa historien.

Om att inte låta patienters värde och därmed möjlighet till vård vara möjlig att förhandla om.

Om att det inte går att vara neutral.