Den fattiga – alltid prisgiven åt andra

Sissela – 1851

Prästens snirkliga skrivstil i kopian på ett gulnat papper ur kyrkoboken berättar att hon hette Sissela Johansdotter och var änka.

År 1851, när hon var 43 år gammal, flyttade hon tillsammans med sina fem barn in i fattighuset i Norra Mellby socken som ligger i nuvarande Hässleholms kommun.

– Det var ju inte enbart äldre och sjuka som bodde i fattighus. Här bodde också många barn. Ofta kom de med sina mammor. Ensamstående kvinnor hade ju oerhört svårt att försörja sig, säger Karl Erik Olsson.

Han är ordförande för Sösdala Hembygds- och fornminnesförening som äger det före detta fattighuset i Norra Mellby.

Numera är det märkt som byggnadsminne och anses vara Skånes bäst bevarade.

Det ligger mitt emot kyrkan i byn och består av två små rum och en farstu med en bakugn.

Karl Erik Olsson visar runt tillsammans med Ingvar Ottosson, vice ordförande i hembygdsföreningen och den som tillsammans med sin fru Gunni har sett till att kopior ur kyrkoböckerna finns ordnade i en pärm.

Här kan man se vilka som bodde i fattighuset under vilka år, till vilken ort de sedan tog vägen (om de inte avled) och hur de klarade kyrkoförhören.

Några andra kända dokument över de människor som i vissa fall har spenderat årtionden i de här två små rummen, finns inte.

– Fattighjon var ju inte direkt några som man kostade på fotograf och deras berättelser skrevs sällan ner, konstaterar Karl Erik Olsson.

Vi bläddrar vidare i Ingvar och Gunni Ottossons prydliga pärm och kan följa hur vart och ett av Sissela Johansdotters barn så småningom flyttade ut och till vilken ort.

Dottern Maria, född 1838, flyttade till exempel till Kristianstad år 1854. Sonen Magnus, född 1840, flyttade till danska Frederiksberg år 1855.

– De gav sig alltså iväg i 15-årsåldern, efter konfirmationen. Troligen tog de tjänst som pigor och drängar, säger Ingvar Ottosson.

Sissela Johansdotter stannade kvar ända till yngsta barnet Andreas, som var fyra år när de kom till fattighuset, flyttade.

Han bodde alltså i den här trånga, kalla miljön under nästan hela sin uppväxt.

Vad Andreas sedan gjorde med sitt liv är det ingen som vet.

Och det finns heller ingen dokumentation om var Sissela Johansdotter själv tog vägen när alla fem barnen klarade sig själva.

Samhällets roll ändras

I år är det 100 år sedan Sverige år 1918 fick en fattigvårdslag. Det innebar en stor förändring av socialvårdssystemet i vårt land.

Bland annat kopplade staten ett fastare grepp om fattigvården och den blev i större utsträckning än tidigare skattefinansierad.

Fattigstugorna blev nu ålderdomshem. Fattigvårdsaktioner, eller så kallad rotegång, som innebar att människor som inte kunde försörja sig själva auktionerades ut till den som krävde lägst betalt, förbjöds.

Men enligt Elisabeth Engberg, historiker och områdeschef vid Umeå universitet som bland annat forskat om rotegång av barn i Norrland, pågick fattigvårdsaktionerna mycket längre.

– Under hela den svenska fattigvårdens historia hade lokalsamhället stor frihet att själva utforma sin fattigvårdspraxis. Det var bäst, menade man, att fattigvården utformades efter lokala förhållanden.

Och den inställningen levde kvar länge. För att få veta exakt vad som hände när den nya fattigvårdslagen infördes, skulle det behövas detaljerade lokala studier, konstaterar Elisabeth Engberg.

Foto: Juliane Solvång

Fattighjon var ju inte direkt några som man kostade på fotograf och deras berättelser skrevs sällan ner

– Vad jag vet har inte några sådana gjorts. Men det finns enstaka berättelser som gör att vi kan ana att de nya bestämmelserna inte omedelbart efterlevdes på lokalplanet. Den sista fattigvårdsaktionen i Piteå sägs till exempel ha ägt rum på 1930-talet.

Men hur det nu än var i praktiken så har alltså den formella fattigvårdslagen i år hundra år på nacken.

Och det är den som år 1956 ersättes med lagen om socialhjälp som i sin tur år 1982 ersattes av socialtjänstlagen (SoL).

Thomas Helgeson, som arbetar på Enheten för social välfärdsstatistik på Statistiska centralbyrån (SCB) konstaterar att det innebar en stor förändring i själva samhällskontraktet.

– Lagen 1918 byggde på att det fanns ett samhällsansvar för de fattiga i samhället, så hade man inte sett på det tidigare. Men det var länge relativt oorganiserat och okontrollerat hur det egentligen såg ut med inkomstfördelningen runt om i landet. På SCB började vi mäta det först på 80-talet.

Andelen befolkning som lever med låg ekonomisk standard

Vi tar oss fram till nutid och Thomas Helgeson förklarar att SCB kategoriserar det som ofta benämns som ekonomisk utsatthet i två olika grupper, ”låg inkomststandard” och ”låg ekonomisk standard”.

Den första står för sig själv och bygger på vad som anses behövas för att ett hushåll ska ha rimlig levnadsnivå.

Den andra gruppen kallas ibland relativ fattigdom och står alltså i relation till vad befolkningen i stort tjänar i ett samhälle. Och den gruppen ökar.

– Det är här det ofta uppstår diskussioner, beroende på vilken politik man företräder. För samtidigt som gruppen med låg inkomststandard har minskat, har de med låg ekonomisk standard blivit fler. Gapet har ökat eftersom befolkningen i stort får det allt bättre ställt men de med låg ekonomisk standard halkar efter allt mer, säger Thomas Helgeson.

Forskning pekar på samma resultat. En som har ägnat sig mycket åt utsattas försörjningsvillkor är Tapio Salonen, professor i socialt arbete och vice rektor vid Malmö universitet.

När vi ses i den byggnad som kallas Gäddan, alldeles nära hamnen och Öresund, börjar han med att konstatera att Sverige aldrig har varit rikare än i dag.

– Samtidigt har vi fått allt större inkomstskillnader som framför allt finns mellan de etablerade och de oetablerade.

Tapio Salonen ser två viktiga orsaker till detta. Dels har synen på vad vi gemensamt ska göra för utsattas villkor, förändrats.

– Nivåerna på vad vi lägger på välfärd har urholkats. 1980 satsade vi totalt 33 procent av Sveriges BNP på välfärd, i dag är den siffran nere på 29 procent. Vi skulle behöva lägga 170 miljarder mer i dag för att komma upp till den ambitionsnivå vi hade 1980, säger Tapio Salonen.

Men han poängterar också att trygghetssystemen har urholkats. Nivåerna i de olika socialförsäkringssystemen har inte ökat i samma takt som konsumentprisindex.

Riksnormen för försörjningsstödet har till exempel höjts med knappt 500 kronor de senaste tio åren, medan kostnader och löner gått upp betydligt mer.

Dessutom menar Tapio Salonen att trygghetssystemen inte har anpassats till hur dagens arbetsliv ser ut.

I dag är det många som aldrig lyckas skaffa sig varken a-kassa eller sjukpenninggrundande inkomst eftersom de har korta och osäkra anställningar, om ens ett arbete överhuvudtaget.

Och många har också mist sin sjukersättning på grund av hårdare praxis i Försäkringskassans bedömingar.

– Många ungdomar, personer som har invandrat och ensamstående mammor tar sig aldrig ur fattigdomen eftersom de inte har en trygg plats på arbetsmarknaden och därmed inte kvalar in till de olika trygghetssystemen. Jag skulle vilja se ett omtag på hela socialförsäkringssystemet så att det blir ett verkligt skydd anpassat till dagens samhälle, det är det inte i dag, säger Tapio Salonen.

Catharina – 2018

En av alla dem som vet hur det är att ständigt vända ut och in på plånboken är Catharina Hakulinen.

Hon svarar på vår efterlysning i Facebook-gruppen Swish-akuten där personer i behov av pengar kan söka stöd från privatpersoner genom att blotta sin historia och styrka den med kontoutdrag.

Catharina Hakulinen har varit ensamstående med sina två barn sedan de var tre och ett och ett halvt år gamla.

– Jag har jobbat som undersköterska och personlig assistent inom vården. Men det är en lön som det faktiskt inte går att leva på med två växande barn. Som mest har jag fått ut 12 500 kronor efter skatt. I många perioder har jag inte haft möjlighet att jobba heltid och då har det varit mycket mindre, runt 7 500–8 000 kronor i månaden.

Catharina Hakulinen vet hur det är att få elen avstängd. Hon har ibland fått välja mellan att betala den eller köpa skor till sonen.

Hon vet hur det är att få varningar från förskolan om att dottern snart kommer att mista sin plats, eftersom hon inte kunnat betala avgiften.

Hon vet hur det är att själv aldrig ha råd att gå till tandläkaren eller köpa de nya glasögon hon egentligen behöver.

Men barn jämför sig ju överallt och även klasskompisar till mina barn hade fina kläder och åkte ibland på semester eller utflykter

Och hon vet hur det är att få varningar från hyresvärden om att snart bli vräkt.

Det är dessutom lätt att den ekonomiska pressen byggs på för den som har det knapert. Så har det varit för Catharina Hakulinen. Hon har hamnar efter med räkningar. Och då kommer påminnelseavgifter. Och inkassoavgifter. Och kronofogden.

– Jag har aldrig kommit i fas.

Under hela barnens uppväxt bodde Catharina Hakulinen i hyresrätt i Uppsala-stadsdelen Gottsunda, ett så kallat utsatt område.

Ibland har hon funderat på hur det hade varit att bo någon annanstans.

– Men barn jämför sig ju överallt och även klasskompisar till mina barn hade fina kläder och åkte ibland på semester eller utflykter. De gjorde inte vi. Förutom när Hyresgästföreningen ordnade sommarkollo för barnen eller när Kommunal bjöd in till en dag på Skansen.

Jag känner mig fortfarande ständigt jagad av ekonomin. Nu ska snart min sjukersättning sänkas eftersom det har gått ett år sedan min senaste sjukskrivning

Nu är Catharina Hakulinens barn vuxna, 20 och 22 år, och har flyttat hemifrån. Men då brakade hon själv ihop.

Plötsligt en dag på jobbet fungerade inte hjärnan längre och hon har drabbats av så svår ångest att hon har försökt ta sitt liv och varit inlagd på sjukhus.

Nu har hon varit sjukskriven på grund av utmattningssyndrom i fyra och ett halvt år med flera försök att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden på deltid. Men än har det inte lyckats.

Hennes egen analys är att det till sist har tagit ut sin rätt att hon under så många år har kämpat som ett djur för att klara av att försörja barnen.

Och att det många gånger ändå inte har gått ihop.

– Jag känner mig fortfarande ständigt jagad av ekonomin. Nu ska snart min sjukersättning sänkas eftersom det har gått ett år sedan min senaste sjukskrivning. Till slut känner man sig helt värdelös som människa. Jag är 45 år men klarar ju inte av det som man ska klara som vuxen, ha ett jobb och försörja sig själv.