Drömmen bakom tiggeriet

RUMÄNIEN. I nästan tre kvart har Georgian Caraman suttit inne på sitt stora tjänsterum där en rumänsk flagga pryder väggen bakom skrivbordet, och förklarat att ”zigenarna” kör dyra BMW:s och Mercedes och bor i vräkiga hus.

Han är borgmästare i den lilla staden Babadag där det bor 10 000 personer, varav 3 000 romer.

Många av romerna i staden åker till Sverige – eller Portugal – för att försörja sig.
Georgian Caraman säger först att alla som åker till Sverige för att tigga egentligen är rika.

– Alla?
– Alla, svarar han.

Jag berättar att jag bara, knappt en timme innan vårt möte, mött en romsk kvinna och hennes tonårsson på gatan och att hon frågade om jag inte kunde köpa henne lite bröd.

– Visst finns det fattiga också, tillägger han.
– De fattiga utnyttjas av de rika, säger han.

Men om de fattiga vill han inte prata.

En kort stund senare lämnar Georgian Caraman sitt stora kontorsrum, går ned för trappan i kommunhuset och kliver ut i solen utanför. Där beordrar han en polisman att ”visa husen, visa de dyra bilarna”.
Polismannen nickar.

– Hoppa in, säger den uniformerade mannen i den övre medelåldern och vrider sedan om tändningsnyckeln.

Runt växelspaken ligger ett par handfängslen. Polisbilen börjar rulla genom Babadag.

***

Rutorna är krossade.  Taket har rasat in på flera ställen och det är stora öppna revor i betongen. Det ser ut som ett hus i en krigszon.

Ghiulbie Saban har slagit sig ned på ett betongblock.

Hon sitter på gården utanför den rasfärdiga huskroppen som tillhör henne. Hon är 29 år och har två barn – en dotter på sju år och en son på elva. Hon kom precis tillbaka till Rumänien efter att ha varit i Sverige.

– Jag brukar sitta och tigga vid Odenplan, säger hon på stapplande svenska.

Sedan 2014 har hon rest fram och tillbaka mellan Babadag och Stockholm. För pengarna hon tiggt ihop i Sverige har hon köpt detta fallfärdiga hus.

– Jag vill att mina barn ska få ett bättre liv än jag. Att de ska ha ett riktigt hem, säger hon och berättar att hon köpt huset för motsvarande 70 000 svenska kronor.

– Men vi hade bara råd att betala hälften. Säljaren är en god människa och låter mig betala resten då jag fått ihop mer pengar. Men det är svårt att få ihop pengar. Särskilt senaste tiden, säger hon.

Årets vinter beskriver hon som hemsk.

– Jag blev sjuk eftersom vi sov i en parkerad bil i januari och februari, säger hon och tillägger att hon helst vill jobba.

Ibland när hon är i Sverige får hon hoppa in några timmar som kock och lagar mat till ett cateringföretag som levererar mat till svenska hem.

– Då får jag 100 kronor i timmen. Det är mycket bättre än att tigga.

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/2bpIEQw3Zh0

Några unga män och kvinnor med barn dyker upp på gården. Ghiulbie Saban presenterar en av dem som sin lillasyster, och männen är kusiner som ska hjälpa till att renovera huset.

De hälsar. Först avvaktande. Röker sina cigaretter.

En halvtimme senare tar pappan – Regei Ismael Buha – tag i min arm och drar mig mot huset.

Han har mörka ledsna ögon. Tidigare, under kommunistdiktaturen, jobbade han som kusk. Körde med häst och vagn ut vatten till åkrarna och hämtade spannmål och andra saker.

– Det var bättre under Ceausescus tid. Man kände sig tryggare då, säger han.
Sedan föll diktaturen. Det fanns inte behov av kuskar längre och han har inte lyckats hitta något nytt jobb.

Under diktatorn Nicolae Ceausescus tid (1965-1989) torterades oliktänkande och myndigheterna hade en enorm kontrollapparat.

Diktatorns plötsliga infall blev nationell politik eftersom ingen vågade ifrågasätta hans beslut.

Ett av besluten var att alla i samhället, enligt lag, var tvungna att arbeta.

Tvångsarbetet innebar att romerna – som varit ett splittrat folk sedan de släpptes ur den rumänska slaveriet 1856 – för första gången fick fasta jobb och bostäder och därmed började integreras i samhället.

Regei Ismael Buha tänder ännu en cigarett. Det är nu länge sedan han hade ett jobb. Han vill visa mig huset, hur illa ställt det är. Vi kliver över tegelstenar, betonghögar och bjälkar i trä.

Inne i huset är väggarna raspiga och i ett av rummen har någon klottrat en stor kuk på väggen.

Tegelstenar, plast och bråte ligger spritt överallt.

Huset har stått övergivit i 3,5 år då kvinnan som ägde det tidigare dog. Allt måste byggas upp igen. Men häromdagen kom i alla fall elektrikern och drog el till tomten.

Han visar bråten och plasten inuti och berättar att fyra av hans fem barn åkt till Sverige för att tigga.

Ute på gården har en av kusinerna tagit fram en cirkelsåg och börjar kapa en bjälke som ska hålla upp taket. När bjälken är kapad, kliver de upp på taket igen och börjar riva bort den gamla plåten.

Någon timme senare kommer släktingarna med pizzorna. Vi delar upp dem, sätter oss på varsin tegelsten i skuggan och börjar  pratar om jobb och försörjning, om livet som tiggare i Sverige.

– Jag vill mycket hellre jobba än tigga, bryter Ghiulbie Saban in.
– Men varför gör du inte det då? undrar jag.

Rumäniens arbetsmarknad är glödhet. Arbetslösheten på 4,6 procent är lägre än Sveriges 6,2 procent och lönerna har stigit kraftigt det senaste året.

Glödhet ekonomi skapar jobbkris i Rumänien

Global

Ändå har 20 procent av alla i arbetsför ålder åkt utomlands för att jobba, mest i hela EU. Sociologen Gelu Duminica, på universitet i Bukarest, säger att skälet att så många reser iväg är enkelt.

– Det är samma visa som de senaste 4 000 åren över allt i hela världen. Folk flyttar för att de vill få ett bättre liv.

Men frågan blir ändå varför inte Ghiulbie Saban och många andra tar de lediga jobb som finns i Rumänien.

Enligt Världsbanken och flera andra finns ett stort problem med matchningen.

Företagen i Bukarest och andra tillväxtområden hittar inte arbetare samtidigt som arbetslösheten är hög på landsbygden.

Många kan inte flytta till områden där jobben finns. Den som säljer sin bostad på landsbygden får inte tillräckligt mycket pengar för att köpa en där jobben finns. Ett dåligt vägnät gör det dessutom svårt att pendla till jobbet.

– Jag får ju inga jobb, svarar Ghiulbie Saban på min fråga om varför hon inte jobbar.

***
Vi rullar förbi flera nybyggda hus med staket i guld och silverfärg. Polismannen kör gata upp och gata ner.

– Och där bor det en romsk familj, säger polismannen då och då.

Husen är i flera våningar och påfallande många är nybyggda. Flera av de välpolerade staketen pryds av det italienska modehuset Versaces emblem. En signal för lyx och rikedom.

Men varifrån kommer pengarna?

Vi pratar med flera. Svaret är detsamma. Här i Babadag åker romerna antingen till Sverige eller Portugal. Flera av de romska familjerna i staden bedriver också affärsverksamhet, handel med boskap eller uthyrning av festlokaler för bröllop, en lukrativ marknad i ett område där bröllopen är påkostade.

Men sedan berättar polismannen något annat.

– Du ser ett sådant där hus, säger han då han stannat bilen. Det kan bo jättemånga i ett sådant. 30 stycken, ibland mer.

Han tillägger att husen kanske ser flådiga ut på håll men att i vissa fall är materialen billiga och att inomhus kan inredningen vara mycket spartansk.
Flera jag talar med säger samma sak. Lyxen finns främst på ytan.

***

Framför henne står en pappersmugg med några mynt i.

Människor jäktar förbi i den stekande solen. Tre veckor senare sitter Ghiulbie Saban på en filt som är svept över en röd plastback på trottoaren vid Odenplan.

Klockan är halv fyra och hon säger att det inte varit någon vidare dag.

– Jag har fått ihop 70 kronor, säger hon och håller upp en muggen.

Hon har suttit i gatuhörnet sedan klockan sju på morgonen och kommer att sitta där till klockan sju på kvällen. Hon säger att det är tråkigt. Att hon ofta tänker på sina barn och känner sig stressad.

– Jag får ofta huvudvärk.

Det var lättare förr. 2014, då hon började tigga i Sverige, kunde hon få ihop 200-300 kronor om dagen.

Nu för tiden får hon in cirka 150 kronor.

– Jag vill inte sitta här. Jag vill jobba. Jag kan laga mat, städa. Känner du någon som har ett jobb?

Ett tiotal meter bort på trottoaren ryter en medelålders kvinna i träningskläder något om tiggare. Hon passerar muttrandes med arga steg.

Ghiulbie Saban rör inte en min.

***

Nästa gång vi ses är vädret sämre och det har regnat på natten.

– Men det är okej. Jag blev inte blöt. Jag har ett tak på kojan som jag bor i. Men det är jobbigt med bilarna. Jag hör motorljud hela natten och har svårt att sova.

Hon är trött och berättar att hon vill åka hem.  Den sjuåriga dottern som är kvar i Rumänien mådde tydligen dåligt under natten. Men pengarna behövs. Hon säger att yttertaket på huset nu är fixat men att pengarna för renoveringen är slut.

Hon behöver köpa en ytterdörr, golv och gips till väggarna.

Ghiulbie Saban har inte tid att prata mer.

Klockan närmar sig 12 och snart ska hon träffa en kompis. De ska städa hemma hos en svensk familj. Hon räknar med att få betalt för två-tre timmar i dag, pengar som hon kan använda för att renovera sitt hus.

– Det är mycket bättre än att bara sitta här, säger hon och börjar plocka ihop sina saker på gatan.