Vem är du?
– Jag är trädgårdsarbetare, hundägare, skådespelare. Jag är utbildad på Teaterhögskolan i Stockholm 1989–1992. Jag var i produktion i 20 år innan jag blev prefekt på Stockholms dramatiska högskola med ansvar för institutionen för skådespeleri. Samtidigt som jag var där undervisade jag och spelade parallellt.

Är ordföranderollen ett heltidsuppdrag?
– Det vet jag inte än, det försöker jag ta reda på. Det är lite som att bli förälder, tror jag. Hur mycket man än läser och förbereder sig så vet man inte vad det är förrän det händer. Och då får man ta itu med det.

Vad blir viktigast för dig som ny ordförande att driva?
– Nu kommer jag precis hem från riksstämman som har gett förbundsstyrelsen en rad prioriterade frågor. Nu måste vi bestämma vad vi ska börja med. Hela filmbranschen präglas av frilansare med korta och osäkra anställningar. Många är inte medlemmar i vårt förbund. Vi måste hitta ett strukturerat sätt att få tag i problemen och då måste vi få många att bli medlemmar. Fackligt arbete är ofta långsamt, långsiktigt, man förhandlar, men filmbranschen går fort. Vi behöver jobba mer med upphovsrätt gentemot stora, globala aktörer. Filmmarknaden har ju förändrats radikalt och digitaliserats de senaste 20 åren.

Vilken är den största utmaningen i era medlemmars jobbvardag?
– Vi har institutionaliserat och accepterat långvariga problem. Enligt all statistik har konstnärerna halkat efter i löneutveckling och anställningsvillkor de senaste tio åren. Det är svårt för deltidsanställda att få SGI (Sjukpenninggrundande inkomst, reds anm.) och en vettig pension. Samtidigt nyttjar konstnärerna trygghetssystemen mindre än befolkningen i övrigt. Vi jobbar ju för att vi älskar det. Vi verkar i en underfinansierad bransch och ett problem är att vi står ut med saker för att nå fram till premiär.

Om du fick chans att ändra en enda sak i er bransch nu i dag – vad skulle det vara?
– Att ingen ska behöva vara rädd på jobbet och att alla ska kunna skapa med samma rättigheter. Arbetsmiljö är fortfarande väldigt högt på agendan, mycket tack vare våra medlemmars upprop i höstas i kölvattnet av Metoo. Där har våra medlemmar verkligen engagerat sig och belyst en arbetsmiljö som inte är acceptabel på något vis.

Har du något exempel på en produktion där det funkat bra ur ett fackligt perspektiv?
– De flesta produktionerna jag har varit med i har funkat bra. Samtidigt är jag medveten om att jag är en vit, heterosexuell man som ofta går fri från den här typen av trakasserier eller oschyssta löneförhandlingar, så jag har en priviligierad situation. Det som är positivt är att vi jobbar i en bransch som är väldigt van att lösa problem i grupp.