”Ett industriavtal för framtiden”

1997 tecknades de första underskrifterna på industriavtalet. Efter 20 år kan vi se att det har varit till nytta för alla, inte bara för oss industriarbetare i IF Metall.

Nu blickar vi framåt med en lönepolitisk utredning som pekar ut riktningen för att industriavtalet ska kunna fortsätta leverera löneökningar även de kommande 20 åren.

Under perioden med industriavtal har reallöneökningarna hittills uppgått till drygt 60 procent för de industrianställda, liksom för hela arbetsmarknaden. Det är en stor framgång. Ändå kan vi se hur industrinormeringen utmanas från flera olika håll.

Först och främst från högern, vilket kanske inte är så överraskande.

Alliansen vill sänka lägstalönerna för vissa grupper med 30 procent. Motivet sägs vara att få in unga utan gymnasieutbildning och nyanlända på arbetsmarknaden.

I själva verket är de ute efter lagstiftad lönedumpning, som på något magiskt men obegripligt sätt ska stärka den svenska ekonomin genom ökade inkomstskillnader.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden måste bort. Det är ett arbete som kräver betydligt bredare åtgärder än vad vi kan lösa i en avtalsrörelse

Det här är ett angrepp på den svenska modellen där det är parterna, inte politikerna, som bestämmer lönerna på arbetsmarknaden. Sverige ska inte, och kan inte, konkurrera med låga löner.

Vi är ett välfärdsland vars konkurrenskraft ligger i vår höga kompetens, vår smarta specialisering och vår förmåga att ställa om i takt med att tekniken utvecklas.

Men det är inte bara högern som utmanar industrinormeringen.

Att industrin sätter ”märket” får även kritik från fackliga vänner som menar att det håller tillbaka löneutvecklingen för vissa grupper. Ett exempel är konstellationen 6F som just nu utreder en alternativ lönebildningsmodell.

Det är bra att 6F engagerar sig och vi ser fram emot en konstruktiv dialog med dem och andra förbund om hur den svenska lönebildningsmodellen kan stärkas.

Men vi tror inte att lönegapet mellan kvinnor och män, eller arbetare och tjänstemän, kan förklaras med industrinormeringen.

Extrasatsningen på undersköterskor i avtalsrörelsen 2016 visar att det är fullt möjligt att göra speciella satsningar inom industriavtalets ramar. Även låglönesatsningen i förra årets avtalsrörelse visar att man visst kan lyfta vissa grupper.

Men vi måste också vara ödmjuka. Industrinormeringen är ständigt under debatt, eftersom den har stort inflytande.

Den måste kunna utvecklas. IF Metalls nya lönepolitiska utredning pekar ut riktningen för framtiden, så att industrinormeringen kan fortsätta att leverera reallöneökningar på hela arbetsmarknaden i minst 20 år till.

Några punkter är avgörande:

1. Kollektivavtalen ska vara rikstäckande och fungera som ett golv som garanterar alla en bra miniminivå.

Industrin ska fortsätta vara lönenormerande. Men det betyder inte att Industriavtalet inte kan växa. Fler parter, som också upplever internationell konkurrens, borde kunna vara med och teckna industriavtalet. Även samordningen inom LO borde kunna utvecklas, utan att för den skull släppa industrins normerande roll.

2. Industrinormen är förenlig med relativlöneförändringar.

Däremot skulle hela modellen hotas om fler och fler grupper höjer sina löner över industrinormen. Det motsäger inte att det kan finnas goda skäl för någon grupp att vid något tillfälle få mer. Men det måste i sådana fall vara allmänt accepterat, så att det inte uppstår kompensationskrav.

3. Jämställdhet är oerhört viktigt.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män på den svenska arbetsmarknaden måste bort. Det är ett arbete som kräver betydligt bredare åtgärder än vad vi kan lösa i en avtalsrörelse. En framtidsinriktad familjepolitik och en jämställd föräldraförsäkring är mycket viktig för att komma åt könsorättvisorna på arbetsmarknaden.

4. Kompetensutveckling är en förutsättning för löneutveckling.

Vi vet inte exakt hur framtidens industriarbete kommer att se ut. Det vi vet är: De som förbereder sig bäst för den nya tekniken, och lär sig att använda möjligheterna, kommer att vara vinnare i framtidens industri.

Därför är utbildning, validering, kompetensutveckling och omställning så viktiga frågor för IF Metall.

Det här är ett angrepp på den svenska modellen där det är parterna, inte politikerna, som bestämmer lönerna på arbetsmarknaden. Sverige ska inte, och kan inte, konkurrera med låga löner.

IF Metall ska ansvara för att ta fram lösningar för kompetensutveckling, både på arbetsplatserna och i centrala avtal. Och staten måste göra sin del genom att leverera ett system för lärande i hela arbetslivet, som inkluderar rimlig studiefinansiering.

För att citera den lönepolitiska rapporten:

”Vägen framåt är ett arbetsliv med kunniga, engagerade och flexibla anställda. Ett arbetsliv där alla ges möjlighet till utveckling och där vi tar hjälp av varandra i svåra lägen. Det är produktivt och mer rättvist.”

Ett annat ord för detta är solidaritet.

Det är modernt. Och det är den svenska modellen.