Kommer populärkulturen att återuppstå?

Döden inträffade klockan 13.00 den 16 oktober 2016. Det skedde omedelbart efter Bob Dylan tillkännagavs som nobelpristagare i litteratur.

Eller var det efter Kim Kardashians rövomslag för tidningen Paper, som fick världens samlade kulturjournalister att tävla i hot takes om hur nämnda röv speglade vår samtid?

Nä, riktigt säkra på när popkulturen dog är inte Martin Aagård och Natalia Kazmierska – författarparet bakom essäsamlingen Popkulturens död. Därför ägnar de tio essäer åt obduktionen.

Potentiella dödsorsaker staplas på hög.

Finkulturens appropriering av det fula, nörderiets triumf över bildningen och skamlösa streamingarvoden som reducerat popband till en hobby för rika konstskoleelever.

Roligast blir det när de avhandlar 00-talets reality-tv-våg som peakade när Robinson-Robban doppade pungen i drinkarna på Harrys i Jönköping.

Men popkulturen har alltid varit en handelsvara, oavsett om den saluförts i en vattenskadad replokal eller i cd-stället på bensinmacken

Och i den pricksäkra essän om svindyra boutiquefestivaler vars holistiska träslöjd och hipsteryoga skulle ersätta den traditionella festivalnihilismen.

Men att de petar in Trump och Metoo i sammanhanget känns mer tvunget än underbyggt, och argumenten för att Sveriges musikgymnasier är ett hot mot popkulturen är lika tunna som bladen de trycktes på.

Däremot har de förstås rätt i att popkulturen är död. Att vara förgänglig är å andra sidan dess främsta signum. Popkulturen ska dö och återfödas i ett evigt kretslopp.

Poängen som Aagård och Kazmierska gör är snarare att den förlorade sin livskraft när den blev en tjänst.

Men popkulturen har alltid varit en handelsvara, oavsett om den saluförts i en vattenskadad replokal eller i cd-stället på bensinmacken.

Popkulturens död är som bäst en uppgörelse med den popkulturella era som författarna själva växte upp i.

Som sådan bjuder den på – för att använda en term som åsamkat popkulturen irreparabel skada – god underhållning.