Ulf Lundell ger en sjörapport från landets känslostormar

Formatet är självbiografiskt, närmast dagboksartat när Lundell nedtecknar sitt 2017.

Rapporteringen från Metoo är förvånansvärt nyanserad.

Han har upplevt drev och vet vad de kan göra med en människa, men vredgas samtidigt över de fruktansvärda vittnesmålen när bransch efter bransch kläs av. Rädslan inför islamismens terror återkommer.

Så även oron för Sverigedemokraternas framfart. De två står inte mot varandra. Tvärtom.

Vreden mot nyliberalismen känns igen från de sista skivorna Trunk och Rent förbannat, här får Centerpartiets Annie Lööf bära hundhuvudet.

Partiledaren häcklas hårt upprepade gånger för sitt uttal (jejejingen) på ett vis som kan kännas en smula tjatigt.

Världen kryper sig allt närmare via överflödet av dåliga nyheter från internet.

Det kan bitvis kännas en smula gnälligt även i det lilla.

Han klagar på Melodifestivalen. Irriterar sig på hur Spotify skor sig på artisterna.

Han kör in i ett plommonträd med motorgräsklipparen och slår huvudet i en gren.

Styrkan i Ulf Lundells konstnärsskap är att han, trots sin framgång, alltid varit en helt vanlig snubbe

Kör på en gatlykta med BMW:n och kan inte anmäla olyckan för lokalpolisen har gått på semester.

En vardagslunk av små olyckor och oförrätter som för tankarna till en vresig Papphammarsketch utdragen över ett år. Men den behövs för att förstå helheten.

Ensamheten skiner igenom i boken. En skilsmässa där känslorna falnat behandlas parallellt med familjens hantering av ett självmord.

Där blir de här små problemen i livet en del av det stora. Ensamhet blir ett tveeggat svärd.

Å ena sidan utsattheten när han låser in sig i bilen som gått i baklås eller somnat efter att ha skurit sig i fingret och inser i efterhand att han riskerat att förblöda.

Rädslan för att ingen ska finnas där när olyckan är närvarande.

Å andra sidan njutningen i att få vara ifred ett tag. Att få gå runt och skrutta i sitt eget. Den frihetssträvan som varit närvarande i Lundells tankevärld sedan starten.

Styrkan i Ulf Lundells konstnärsskap är att han, trots sin framgång, alltid varit en helt vanlig snubbe.

Det gör att hans samtidsspaningar bitvis blir närmast löjeväckande klyschiga (När Keith Richards dör, slutar jag med allt tänkande om rock). Och jag håller med om långtifrån allt.

Men han har ett språk som gör att jag kommer på mig själv med att ha plöjt 638 sidor vardagsklagomål och njutit av det hela vägen.

Vill man förstå Sverige 2018, så är faktiskt Vardagar en bra början.