Alliansregeringen sänkte ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen för att ge de arbetslösa starkare drivkrafter att söka arbete. När den rödgröna regeringen höjde ersättningsnivåerna i september 2015 beskrev Allianspartierna detta som oansvarigt, och inför höstens val är sänkt ersättning från a-kassan en viktig fråga för Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet.

Men incitamenten för den som är arbetslös att skaffa arbete är redan starka, anser forskaren Lars Calmfors, professor emeritus vid Stockholms universitet och tills nyligen ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska rådet, som i dag fick frågor om a-kassan vid ett seminarium på Arbetslöshetens dag, arrangerat av Akademikernas a-kassa.

– Så jag ser inga problem där. Jag ser inga skäl att pressa ner a-kassenivåerna, säger Lars Calmfors.

Lars Calmfors redogjorde vid seminariet för hur kollektivavtalen och den svenska modellen för lönebildning påverkar arbetslösheten.

Ett vanligt synsätt bland nationalekonomer är att fackföreningar tenderar att förhandla fram högre löner än vad som är optimalt för sysselsättningen. Och historiskt har det synsättet ofta varit giltigt för den svenska arbetsmarknaden, enligt Lars Calmfors.

Men de senaste åren har löneökningarna varit låga trots att det råder brist på arbetskraft på stora delar av arbetsmarknaden. Det är en ”anmärkningsvärd situation”, enligt Lars Calmfors, som hävdar att fortsatt återhållsamma generella löneökningar inte kommer att ge någon påtaglig utväxling i form av fler jobb.

Ökad sysselsättning måste nämligen innebära att utrikes födda och personer utan gymnasieexamen får jobb. Men de är inte arbetslösa därför att den allmänna lönenivån är för hög, utan därför att deras produktivitet är för låg i förhållande till avtalens lägsta löner.

– Låga generella löneökningar är inte en effektiv metod för ökad sysselsättning i de här grupperna.

De låga löneökningarna i Sverige beror på att parterna inom den internationellt konkurrensutsatta industrin har anpassat sina avtal till löneutvecklingen i Tyskland och andra länder. De blygsamma löneökningarna i industrin har sedan fått fungera som norm –  ”märke” – för hela arbetsmarknaden.

Redan som ordförande för Arbetsmarknadsekonomiska rådet kritiserade Lars Calmfors den här modellen. Den hindrar arbetsgivarna inom vården, skolan, byggbranschen och andra sektorer att höja sina löner mer än exportindustrin. Vilket de borde få göra, så att arbetskraft i högre utsträckning används i de sektorer där den behövs bättre. Enligt Lars Calmfors är en sådan omställning helt nödvändig. Sverige har de senaste 25 åren haft högre export än import, men det finns ingen anledning att ha det så kontinuerligt, säger Lars Calmfors, som påpekar att exporten i dag överstiger importen med ungefär fyra procent av BNP.

– Det har parterna svårt att förstå, men även de politiska partierna. Det finns en ideologisk låsning vid exportindustrin, säger Lars Calmfors, som lägger till att kritiken mot märket var skälet till att Svenskt Näringsliv lade ner Arbetsmarknadsekonomiska rådet.

Allmänt låga löneökningar är alltså inte någon effektiv metod för högre sysselsättning i dagsläget, enligt Lars Calmfors. Han anser däremot att det finns gott om stöd i forskningen för att lägre minimilöner skulle kunna öka sysselsättningen bland utrikes födda och andra svaga grupper på arbetsmarknaden.