Det mediala efterspelet till söndagens partiledardebatt i SVT är en katastrof.

Medan Arbetets ledarsida i sin efterföljande kommentar fokuserade på löner och arbetsmarknad var huvudnyheten i stora delar av mediasverige att Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson hade vunnit debatten.

Vilken han naturligtvis inte hade gjort. Inte på något sätt.

Att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inte vann debatten måste stå klart för varje någorlunda receptiv person som verkligen såg debatten och inte bara uttalade sig i största allmänhet medan tv:n var inställd på något annat.

När det gäller arbetsmarknad, sjukförsäkring, när det gäller miljö, pensioner, välfärd, och inte minst löner, ingångslöner och hur låginkomsttagares löner pressas ned när nu Alliansen går in för att sänka LO-gruppers lägstalöner, inte i någon av dessa ämnen kan vi med någon sanningshalt påstå att Jimmie Åkesson var den som sopade golvet med övriga partiledare.

Inte ens när hedersbrott debatterades hade Jimmie Åkesson någonting att säga. Där var i stället Vänsterns Jonas Sjöstedt den ende partiledaren som presenterade åtgärder för att stävja hedersbrott.

Så vad är det som händer?

Har politiska debatter efter flyktingströmmen förvandlats till en massmedial eftertävling om vilket parti som var mest främlingsfientligt, en sport där SD naturligtvis alltid vinner bara genom att ställa in skorna?

Och visst, de senaste årens hysteriska mediala fokus på migration låg som en unken trasa även över delar av partiledardebatten.

Bland annat inledde moderatledaren Ulf Kristersson med att säga att problemen med integrationen kan avhjälpas med ”lägre trösklar in på arbetsmarknaden” och ”fler rutjobb”, trots att lägre löner för lågavlönade och fler billiga tjänstejobb var moderata slagdängor långt innan någon svensk lärt sig stava till Afghanistan.

Men SVT:s partiledardebatt handlade faktiskt också om en rad andra frågor, avgörande frågor för svenska folket, frågor som inte har det minsta med migration eller integration att göra och där partiledarna faktiskt ganska klart och ärligt uttryckte sina respektive ståndpunkter.

Var finns den raka nyheten och efterföljande analyser av dessa punkter?

”Man ser inte frågan för bara svar”, sa en gång författaren Villy Kyrklund om dåtidens kulturdebatt.

I dag har vi en liknande situation för stora delar av nyhetsförmedlingen.

Att läsa nyheter, att läsa om vad som hänt, om vem som sa vad, är i dag svårt utan att samtidigt, eller ofta i förväg, få en åsiktsspäckad beskrivning av hur vi som läsare bör uppfatta det som vi strax ska få läsa har hänt.

Det är ofta svårt att lyckas läsa en nyhet innan man hamnar på en åsikt om nyheten.

Åsikter har alltid funnits i texter som den här, i ledartexter som visar tidningens politiska och ideologiska färg.

Men jag är så gammal att jag fortfarande tycker att det ska finnas en klar rågång mellan åsikter och ideologi på ledarsidorna och nyhetsbevakningen på övriga sidor.

För dem som ville lyssna förde partiledarna långa stunder en mycket sansad debatt om en mängd ämnen som direkt berör de svenska väljarna. Som skatter och jobb.

I den debatten förklarade Åkesson dock att han inte ville prata skatter och jobb. Ändå ”vann Åkesson debatten”, får vi sedan läsa.

Såg vi samma debatt? Eller pågick det en annan partiledardebatt någon annanstans, i något annat universum?

Och när Stefan Löfven under debatten blev hånad av Jimmie Åkesson och utskrattad av SD:s hatgrupp i studiopubliken efter att ha påtalat att anställningstryggheten måste öka inte minst för att kvinnor med osäkra anställningar löper större risk att bli utsatta för sexuella trakasserier, så resulterade SD:s hånskratt dagen efter i rubriken ”Löfvens obegripliga utspel om jobben” i ett av våra större medier.

På nyhetsplats.

Stefan Löfven vann definitivt inte debatten. Det här var ingen av hans bättre framträdanden.

Men den kvarstående nyheten att Åkesson vann debatten, en nyhet som är uppbyggd på opinionsinstitutens självanmälda och högst tvivelaktiga webbenkäter, är helt enkelt fel.

Eller är det verkligen så att en politisk vinnare i dag är den som mest aggressivt fnyser sig igenom en debatt, knappt utan att ens beröra sin egen enda programpunkt, att stoppa invandringen, och definitivt utan att engagera sig speciellt mycket i något av övriga ämnen som verkligen diskuterades och som är direkt avgörande för väljarna?

Att tro det är att underkänna väljarna. En del av de redovisande nyhetsartiklar som skrevs efter debatten var naturligtvis alldeles utmärkta.

Men tydligast bland alla fällda debattmeningar om skatter, löner, pensioner och sjukförsäkringen, ämnen som 80 procent av väljarna nog skulle vilja höra och läsa mer om, kvarstår nyheten att Jimmie Åkesson vann debatten.

Vilket han naturligtvis inte gjorde.