Vad krävs för att vi ska kunna vårda?
Det kan bli riktigt dyrt att låta bli att satsa på löner och arbetsvillkor för sjuksköterskor och undersköterskor, skriver Arbetets krönikör.
Den kommer med olika tecken. Sopade gator.
Köer till butikerna som säljer glass. Barn som säljer majblommor.
Och sen till sist. Nya rubriker om hur vården kommer krisa. Det slutgiltiga beviset på att våren är här.
Gatusoparen, glassförsäljaren och barnen med blommor mötte jag alla redan i mitten på april.
Men larmrapporterna om den kommande sommaren på våra sjukhus och i primärvården saknas fortfarande.
Kanske beror det på att vi numer har en kris året om. Att rubrikerna avlöser varandra.
Att reportagen om orimliga arbetsvillkor, sjuksköterskebrist och inställda operationer numer tillhör varenda säsong.
I förra veckan publicerade Aftonbladet en artikel om hur 40 000 sjuksköterskor lämnat landstingen.
En del har gått till andra arbetsgivare inom vården. Men många har helt lämnat yrket.
Det är en sorg att förstå, att jag förstår de som lämnar. Som inte längre tycker att det är värt det.
Det är klart att det kostar att ge sjuksköterskor och undersköterskor en rimlig löneutveckling över livet
Som efter femton år i yrket och tio år på samma arbetsplats, får höra att lönemässigt premierar kliniken flexibilitet framför erfarenhet. Som upptäcker hur förmågan att lyssna till och möta patienters frustration och sorg är utbytt mot en känsla av irritation och trötthet som skaver i bröstet.
Som jobbar jämte läkarkollegor vilka får specialistutbildning betald och sin lön fördubblad, medan det knappt skiljer tusenlappar mellan den nyanställda och den snart pensionerade sjuksköterskekollegan.
Som vant sig vid att frågan när veckan börjar inte är om du ska tvingas jobba ett dubbelpass, utan när.
Det är klart att många inte orkar. Kombinationen av låga löner och orimliga villkor får människor att söka sig bort och vidare.
Känslan av att vara utbytbar gör något med bilden av dig själv.
Jag hör ytterligare en gammal kollega som sagt upp sig. Hon hade jobbat på vår gemensamma före detta arbetsplats i fem år.
Därför, tills nyss, en av de allra mest erfarna. När lönen återigen höjdes med hundralappar, var det något som tog stopp. Och hon sa upp sig.
Hennes chef rörde inte en min. Frågade inte varför. Undrade inte om det fanns något som kunde förändra beslutet. Tackade bara för tiden som varit.
Artikeln i Aftonbladet handlade inte om en oro för hur sommaren ska gå ihop.
Den handlade om vad som krävs för att vården ska klara av att vårda. Oavsett tid på året.
Kombinationen av låga löner och orimliga villkor får människor att söka sig bort och vidare
Det är klart att det kostar att ge sjuksköterskor och undersköterskor en rimlig löneutveckling över livet.
Det är givetvis pengar som går åt, när man investerar i att låta även avdelningens eller mottagningens omvårdnadspersonal gå på fortutbildning och delta på konferenser.
Det är inte gratis att erbjuda även de som inte är läkare komplediga veckor efter veckor av nattpass.
Jag vet allt det. Men jag vet också att det just nu är det väldigt dyrt att låta bli.
Det kommer vi alla kunna läsa om när våren är här på riktigt.
