Avengers Infinity War är den nittonde filmen i Disneys filmfranchise om Marvels superhjältar.

Den signalerar början på slutet, inte för filmerna utan snarare för superhjälteserietidningen i sig.

Superhjältar har av tradition varit svåra att ta från papper till vita duken utan att det blir tramsigt.

Dräkterna, krafterna och de, ofta djurbaserade, hemliga identiteterna har fungerat i serietidningarna av enkel anledning – för att det alltid varit så.

Genom appen Marvel Unlimited erbjuder serieförlaget i dag hela sin utgivning i digital form, och det som slår mig när jag läst igenom ett par årgångar är hur cykliskt berättandet är.

I X-Men är det återkommande temat hur eleverna på skolan för mutanter sviks av sin rektor och fadersgestalt, Charles Xavier.

Han förskjuts i några år för att sedan återvända till sin position som trygg hamn för eleverna. Tills nästa gång han dör, avslöjas ha konspirerat mot studenterna eller gifter sig med en intergalaktisk kejsarinna.

Och så rullar det på, i decennier. Det handlar egentligen inte om något annat än såpopera med superkrafter.

Såhär har inte filmbolagen jobbat. I stället har man förlitat sig på varumärket och den enskilda berättelsen.

Och det är inte helt lätt när vi pratar om en vuxen människa som löser brott förklädd till exempelvis en färgglad spindel.

Regissören Sam Raimi valde att omfamna det tramsiga snarare än att förklä det i sina Spindelmannenfilmer.

Många avskydde den symbiotinfekterade, emo-sminkade Tobey Maguire och hans spontana dansnummer.

Men ser man alla tre filmerna på raken blir det tydligt att Raimis ambition snarare var att anspela på vaudevilleteater än att försöka göra mörk superhjältefilm.

Superhjältar har av tradition varit svåra att ta från papper till vita duken utan att det blir tramsigt

Johannes Klenell

Disneys hantering av Marvelfranchisen är på så vis helt unik. En långsiktig plan med ett stort antal filmer, upplagda i flera faser, över många år och med en enorm fankultur på Youtube som spekulerar i kommande filmer.

Fas ett introducerade karaktärerna som utgör stommen i berättelsen. De filmerna är också sämst då de är så lika tidigare försök att göra superhjältefilm.

I fas två vidareutvecklas inte bara karaktärerna utan också det universum där publiken ska befinna sig.

Nu har vi nått fas tre där publiken är så införstådd både i karaktärerna och världen att introduktioner knappt behövs.

Det är därför filmer som Black Panther, Thor Ragnarok, Spider-Man Homecoming och just Infinity War är, med undantag för Christopher Nolans Batmantrilogi, bättre än all annan superhjältefilm som tidigare gjorts.

Man kan kosta på sig att leka med och utveckla formatet då publiken vet var den är.

Tidigare var superhjältefilmen en sämre biprodukt till serierna.

Marvelfilmerna är i dag – inte trots utan tack vare all den förförståelse som krävs för att se dem – världens största populärkulturella fenomen.

För en inbiten nörd som mig passar det här perfekt.

Jag sitter i biosalongen, helt indragen i den större berättelsen och kommer på mig med att tänka ”vem behöver superhjälteserietidningar, när vi kan få det här?”

Originalmediet har blivit komplementet.