Torun Carrfors: Klass ska inte avgöra om du överlever

Det kommer som en flash på min telefon. Egentligen har jag inte tid att läsa just nu.

Min rast är precis slut och jag ska hämta nästa patient om ett par minuter.

Ändå kan jag inte låta bli. Bara rubriken skär i mig.

Texten handlar om cancer. Och om döden. Och om hur klassamhället får vissa att överleva, och låter andra dö.

Jag vill bara gråta när jag läst klart.

Det har gått några veckor. Men det är först nu jag läser vidare.

Läser Cancerförbundets rapport där de har undersökt hur socioekonomisk status påverkar vård och överlevnad vid cancersjukdom.

Ändå pratar vi inget om klass i vården. Inte på utbildningen. Inte på planeringsdagar. Inte i fikarummet

I den har de delat upp personer med cancersjukdom utifrån utbildningsnivå och gått igenom Socialstyrelsens cancerregister och dödsorsaksregister.

Sammanlagt rör det sig om nästan en miljon personer vilka fått en cancerdiagnos och 500 000 personer som avlidit under åren 1998 till 2015.

Siffrorna talar sitt tydliga språk, sannolikheten att dö ökar ju lägre utbildningsnivå patienten har.

Cancerfonden beskriver hur viss dödlighet hänger ihop med levnadsvanor, vilket i sin tur hänger ihop med klass. Men inte bara det gör att personer som tillhör medel- och överklass överlever.

Utan också att vården är annorlunda. Den man med eftergymnasial utbildning som får prostatacancer, han skickas i större utsträckning på skelettröntgen för att se efter om det finns metastaser, än den som inte gått klart gymnasiet.

För den som insjuknar i lungcancer innebär en högre utbildningsnivå också en snabbare handläggning och diagnostisering.

Att det påverkar sannolikheten att överleva behöver en inte vara vårdpersonal för att fatta.

Mina första år som sjuksköterska jobbade jag med hematologisk cancer. Jag kan nog aldrig riktigt vänja mig vid ynnest det är att få jobba med omvårdnad.

Att möta patienter och anhöriga, i hopp, och i sorg, och i förtvivlan, och försöka göra en skillnad. Eller i alla fall göra det mindre svårt att stå ut i.

Jag inser nu, att jag sällan tänkte på klass när jag arbetade. Men när jag läser rapporten är det klart att jag minns och kan ana ett mönster. Hur vägarna till vår avdelning, till diagnostisering och behandling såg olika ut.

För den som insjuknar i lungcancer innebär en högre utbildningsnivå också en snabbare handläggning och diagnostisering

Att en del patienter besökt vården fem gånger innan alla prover var tagna och remiss skickades.

Hur andra patienter åkte i taxi direkt från vårdcentralen upp till avdelningen.

Klart att det påverkar överlevnad. Men också livskvalitén och nivån på ångest och oro. Att känna att vården tog en på allvar. Att vi gjorde allt vi kunde.

Cancerfonden är inte de första som studerar hur klass påverkar vård och överlevnad. Snarare bekräftar deras studie tidigare undersökningar gjord av bland annat Socialstyrelsen.

Ändå pratar vi inget om klass i vården. Inte på utbildningen. Inte på planeringsdagar. Inte i fikarummet.

Inte heller pratas det om klass, i alla fall så att vi hör det, i de politiska diskussioner som rör vården.

I landstingshusen, i riksdagen, inför valet.

Trots ska vi tillsammans se till uppfylla hälso- och sjukvårdslagens krav på en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

Mina tårar räddar inga liv.

Däremot kommer politiska beslut att kunna göra det.

Det behöver jag påminna mig om.