”Jag åker ner för att främja respekten för folkrätten”

Hur kommer det sig att en lärare från Borås reser till Västbanken?

– Jag har alltid varit intresserad av omvärlden i stort och hur man kan påverka utvecklingen i positiv riktning. Jag har läst statsvetenskap och vet att världen är mer än bara Europa och har varit väldigt engagerad i svenska FN-förbundet som jobbar mycket med globala frågor. Så bakgrunden finns i studier och engagemang.

Du åker genom Ekumeniska följeslagarprogrammet, vad innebär det?

– Det är ett program som sedan 2002 skickat ut ungefär 300 tidigare följeslagare för att jobba med preventiv närvaro. Det kan handla om att följa palestinska barn till skolan och prata med israeliska och palestinska fredsorganisationer. Syftet är att förebygga upptrappning av våld. Vi är opartiska i den delen att vi inte står på någons sida, men vi försvarar mänskliga rättigheter och folkrätten.

Vad kommer du att göra på plats?

– På dagarna är vi ute i fält, på kvällarna kommer vi att sitta och skriva ner våra observationer. Mycket handlar om rapportering. Dels till det svenska samhället, dels till Kyrkornas världsråd och Sveriges kristna råd som vi representerar på plats. Det ska vara väldigt faktabaserat och kopplat till konventioner om mänskliga rättigheter. Det kan handla om husrivningar, omledning av vattenledningar eller bara att militären tittar i en skolflickas väska utan anledning. Vi ska vara vittnen.

”Alla skyller på min dotter” säger pappan till Palestinas unga frihetssymbol

Global

Hur ser samarbetet med lokala fredsorganisationer ut?

– Grundsyftet är ju att skapa hållbar fred mellan israeler och palestinier. Många gånger har de aldrig mötts och kan då heller inte skapa sig en förståelse för varandra. Vi är med och försöker skapa de här mötena. Och så lär vi oss väldigt mycket av de här organisationerna.

Du reser till regionen i ett upphettat läge – nyligen sköt israelisk militär ihjäl 16 palestinier i Gaza – är det någonting du reflekterat över?

– Det är klart att jag har tänkt på det, men jag åker ju ner för att främja respekten för folkrätten. Att inte åka är att nöja sig med att saker och ting är som de är. Och även om det har trappats upp något finns det väldigt många positiva saker som händer. Det finns människor som varje dag ser hur läget är men ändå tror på fred. Den tron och det hoppet försöker vi också upprätthålla när vi är på plats. Det är viktigt att den här närvaron existerar för att de ska förstå att människor utanför deras område bryr sig, att de inte är ensamma.

Finns det någonting särskilt du ser fram emot? Eller oroar dig för?

– Bägge delarna. Det jag ser fram emot är att bara få vistas i det heliga landet. Kulturellt, historiskt, allt. Jag ser även fram emot utmaningarna, att få jobba med ett sånt viktigt uppdrag. Å andra sidan har du haft generalstrejken i Jerusalem och sexveckorsstrejken i Gaza. Och snart ska USA:s ambassad flyttas från Tel Aviv till Jerusalem. Vi får vara försiktiga. Men vi åker inte ner för att vara hjältar, vi åker ner för att observera och rapportera.