Ingmar Bergman var 68-vänsterns måltavla

ESSÄ. På några avmätta rader i boken Bilder från 1990 antyder Ingmar Bergman sin inställning till 60-talets vänstervindar.

Motviljan var besvarad – där och då var det ett slags sport att ta ned den upphöjde filmskaparen på jorden.

Det var kanske inte så konstigt eftersom Bergman, inte minst på 1960-talet, ägnade sig åt själens poetik snarare än välfärdspolitik eller andra samhällsfrågor. Hans borgerliga utblick och föregivet verklighetsfrånvända filmkonst var en tacksam måltavla.

Denna ”speciella bacill” kom till uttryck genom att en av medarbetarna på En passion, som började spelas in hösten 1968, ifrågasatte auteurens suveränitet.

Bergman som var upplärd i drömfabriken Filmstaden och van vid arbetsdelning, vände sig mot idén att konstnärliga beslut skulle fattas på stormöten.

Vid 50 års ålder hade han också skaffat sig en särställning i svensk filmproduktion och behövde inte ta order från andra.

Med Skammen gav sig dock Bergman mer direkt i kast med den politiska samtiden

”Jag såg till att agitatorn fick andra uppgifter och inspelningen av En passion fortsatte utan vidare möten”, konstaterar Bergman nöjt.

Det var inte alla privilegierade så kallade genier som fnyste åt den samtida auktoritetskritiken.

I Michel Hazanavicius Redoutable, som nyligen visades på Göteborgs filmfestival, skildras exempelvis Jean-Luc Godards politiska hänförelse i slutet av 60-talet.

Godard, som tio år tidigare hade varit en av Bergmans främsta supporters i Frankrike, blir uppeldad i demonstrationstågen och söker bekräftelse hos den radikala 68-vänstern. I filmens slutscen avsäger sig Godard regissörens maktposition och blir en del av filmkollektivet Dziga Vertov Group.

Sverige hade inget Dziga Vertov Group men väl Grupp 13, bestående av studenter och före detta studenter vid SFI:s egen filmskola.

Plus Bergmans nemesis Bo Widerberg. Grupp 13 gjorde 1968 den omstridda dokumentärfilmen Den vita sporten om protesterna i Båstad i samband med tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia.

Den filmades med olovligt lånade kameror från filmskolan – där Bergman var inspektor. Själv förhöll han sig kallsinnig till idén om filmen som aktivistiskt verktyg.

Men även om Bergman inte var påverkningsbar i frågan om medbestämmande på inspelningsplatsen, var 1968 ändå året när han höjde blicken genom en av sina mest omdebatterade filmer: Skammen.

Det är väl en sanning med modifikation att Bergman fram till dess blundat för omvärlden – Det sjunde inseglet kan betraktas som en behandling av kalla kriget och vad sägs om stridsvagnarna som rullar på gatorna i den östeuropeiska staden i Tystnaden?

”Bergman är ingen social diktare, ändå träffar hans berättelser samhället i sömnen”, konstaterar Leif Zern i boken Se Bergman.

Ingmar Bergman (1918-2007) var inte 68-vänsterns favoritregissör. Tvärtom var han en symbol för filmetablisse­manget å ena sidan, den borgerligt självupptagna konsten å andra sidan. Under 2018, året när Bergman skulle ha fyllt 100, firar också hans Vietnamkommentar Skammen 50 år. Det var en film som ställde välbekanta Bergmanfrågor inför krigets fasor och blev hett omdebatterad. Foto: TT Bild

Med Skammen gav sig dock Bergman mer direkt i kast med den politiska samtiden.

Visserligen nämner Bergman överhuvudtaget inte Vietnamkriget i arbetsboken för filmen, som ingår i Arbetsboken 1955-1974 som utkommit på Norstedts lagom till jubileumsåret.

I samband med premiären bedyrade han dock att Skammen hade kommit till som en reaktion på situationen i Sydostasien.

I Bilder skriver han senare: ”Sanningen att säga var jag omåttligt stolt över min film. Jag tyckte dessutom att jag hade gjort ett inlägg i samhällsdebatten (Vietnamkriget).”

Vietnamkriget var inte bara i fokus för det politiska samtalet utan engagerade dessutom filmskapare världen över.

Året innan hade till exempel Långt från Vietnam haft premiär, ett slags interventionistisk antologidokumentär av bland andra just Godard, Agnès Varda och Alain Resnais.

Kanske ville Bergman inte vara sämre än sina konstfilmkollegor på kontinenten?

Persongalleriet i Skammen är samtidigt bergmanskt välbekant. Filmens huvudpersoner är konstnärer, närmare bestämt ett musikerpar som har dragit sig undan till en ö för att undfly det kommande kriget.

När upprorsmän knackar på dörren tvingas de ändå konfronteras med våldet och gör val som kommer att förfölja dem när kriget är slut. I Skammen gör Bergman det han är bäst på: fokuserar på enskilda människoöden.

Skammen är ingen politisk pamflett. Det är en film som tar ställning mot kriget, men knappast en motståndshandling i solidaritet med den ena eller andra parten.

Det var denna ovilja att tydligt välja sida som Bergman blev häftigt kritiserad för, av bland andra författaren Sara Lidman.

Om konstnären i Bergmans tidigare filmer var en förödmjukad outsider i samhället, förändrades porträtten i takt med att regissören själv blev en fixstjärna på filmhimlen.

Sanningen att säga var jag omåttligt stolt över min film. Jag tyckte dessutom att jag hade gjort ett inlägg i samhällsdebatten

Lite förenklat gick konstnären från att vara en martyr till att bli en vampyr, som exploaterar andra människors problem för sitt eget skapandes skull.

Den samtida kritiken mot Bergmans konstnärskap speglades dessutom i flera av hans 60-talsfilmer, där rollfigurerna pendlar mellan nådsökande bekännelser och självkritiska utgjutelser.

”Jag tror inte längre på vår uppgift. Jag tycker vi är meningslösa, äckliga, löjliga. Vi har inte längre någon relevans”, konstaterar till exempel skådespelaren Hans, spelad av Gunnar Björnstrand, i tv-filmen Riten från 1969.

Frågan om konstens roll i samhället har i vinter blivit aktuell i och med debatten om den påstådda politiseringen av kulturen.

Kulturministern Alice Bah Kuhnke har anklagats för att inskränka den konstnärliga friheten genom diverse direktiv.

Eller enligt de värsta konspirationsteorierna: reducera kultursektorn till en taltratt för regeringens jämställdhets- och mångfaldspolitik.

När Skammen hade premiär kom den mest högljudda kritiken mot kulturpolitiken snarare från ett annat håll.

Svenska Filminstitutet och Harry Schein anklagades för elitism av en vänster som propagerade för ett slags filmisk allemansrätt: alla skulle få göra film.

”Det är möjligt att någon modig vetenskapsman en dag vågar undersöka hur vårt kulturliv skadades direkt och indirekt av sextioåttarörelsen”, skriver Bergman i självbiografin Laterna magica från 1987.

Det är uppenbart att han påverkades av tidsandan, både personligt och konstnärligt.

Trots sitt avståndstagande hade samtidigt Bergman själv haft funderingar som gjorde upp med idén om det ensamma konstnärsgeniet – om än utifrån en kristen snarare än socialistisk utgångspunkt.

Flera av hans 60-talsfilmer behandlade frågan om konstnärens roll, men till skillnad från Godard omfamnade Bergman aldrig filmkollektivet som en utväg ur jagets isolering.

När det var dags för Guldbaggegala post-1968 utsågs Liv Ullmann till bästa skådespelerska för rollen i Skammen, men det var filmvänsterns darling Den vita sporten som baggebelönades för bästa film.

När vi 50 år senare bara pratar om Bergman, kan det vara värt att komma ihåg att han var en filmskapare i dialog med sin tid.