Gatumusiken rebetiko har blivit ett världsarv
I Grekland har krisen efter ett drygt decennium förvandlats till normaltillståndet. Samtidigt har den urbana folkmusiken rebetiko, som uppstod för hundra år sedan under liknande förhållanden, fått ett uppsving.
På tavernan Anifori har Dimitris Mentis, Sakis Nikoletopoulos, Efi Rapti och George Zorbas en nöjd publik. Rebetikon startade på tavernorna och gjorde sen en klassresa till de stora scenerna. I krisens Grekland är musikerna tillbaka på tavernorna.
ATEN. På tavernan Neo Cafe, i stadsdelen Kerameikos i Aten, sitter två unga män i ett hörn och spelar – den ena gitarr, den andra bouzouki.
Musiken slåss om uppmärksamheten med ljudet från högljutt konverserande kompisgäng och slamret från middagsgäster.
Lokalen är byggd någon gång på 80-talet och har vita tegelväggar och stora fönster mot gatan.
Efter spelningen talar vi med gitarristen Panagiotis Diamantis, som beklagar sig över oväsendet.
– När man spelar rebetiko ska det vara på låg volym, helst utan förstärkare. Men det är svårt på tavernorna, folk vill ropa och härja, och vi måste överrösta dem.
Panagiotis Diamantis är en av medlemmarna i Trio Katára, vilket kan översättas som tre fördömda.
Andra musiker vi träffar beskriver dem som ett av Greklands allra hetaste rebetikoband, men för att försörja sig är de ändå tvungna att ta dåligt betalda tavernajobb.
Det var också på tavernorna, bland drickande, ätande och haschrökande gäster som rebetikon en gång föddes, för ungefär ett sekel sedan.
– Rebetikomusikerna var fattiga, enkla människor. De hade kanske tio olika jobb, och på kvällarna så sjöng de på tavernorna om sina liv, sina problem och om vardagliga händelser, säger Diamantis.
Mitt i slamret på Neo Cafe sitter ett av Greklands hetaste rebetikoband, Trio Katára, och spelar för brödfödan.
– Och om hasch, lägger Sotiris Letsios till, väldigt många av texterna handlar om hasch.
– Men Markos hade ett vanligt jobb, han var slaktare, säger Diamantis.
Den Markos han talar om är Markos Vamvakaris, ett av rebetikons allra viktigaste namn och så känd att det ofta räcker att kalla honom vid förnamn.
Han föddes 1905 och begav sig som tonåring till Pireus, hamnstaden strax utanför Aten.
Det var där, bland fattiga immigranter från Mindre Asien som rebetikon fann sin form, mitt emellan öst och väst, mellan österländska skalor och västerländska ackord och med instrument från båda traditionerna.
Vi försöker leva oss in i traditionen och skriva sånger på samma sätt, om frihet och om sociala problem
Markos spelade bouzouki, sjöng och skrev låtar som senare kommit att användas som typexempel på klassisk rebetiko.
Länge var det underklassens musik. Under mer auktoritära regimer förbjöds de mest utmanande texterna, de som handlade om droger och om sex, och naturligtvis de som angrep korrupta politiker.
I en låt sjunger till exempel Markos att folket kommer att döda alla dåliga premiärministrar.
Efter hand gjorde musiken en klassresa, orkestrarna blev större och texterna blev mer salongsfähiga.
Men när rebetiko nu åter blivit populärt är det framför allt förkrigstidens stil som man inspireras av.
– Vi försöker leva oss in i traditionen och skriva sånger på samma sätt, om frihet och om sociala problem, och vi använder en del ord från 30-talet i våra texter som man inte använder annars i dag, säger Diamantis.
När vi lämnar tavernan känner vi krisen i luften. Bokstavligt talat.
Lukten av vedrök, av partiklar och ofullständig förbränning, ligger över ett vinterkallt Aten, eftersom folk som inte kan betala elräkningen eldar med ved i stället.
I den riktiga rebetikon sjunger man om livet som det är, man sjunger om kärleken, om kvinnans situation och om livet i fängelset
Vi ser den också. På graffiti som inte tvättas bort, på parker som ingen längre är betald för att sköta och på ödetomter där missbrukare för en zombielik tillvaro och där sisa, en blandning av metamfetamin och batterisyra, säljs nästan helt öppet bara ett stenkast från turistgator med finare restauranger.
På en av Atens restauranger träffar vi sångerskan Nadia Karagianni, som strax ska sjunga för gästerna ackompanjerad av sin son. Hon flyttade till den grekiska huvudstaden i början av 80-talet, under rebetikons första revival.
– När juntan föll 1974 blev det ett helt annat musikklimat och det dök upp fler och fler grupper som började spela rebetiko. En del av dem var bra, men det fanns också många som inte gjorde musiken rättvisa, säger Nadia Karagianni.
– I den riktiga rebetikon sjunger man om livet som det är, man sjunger om kärleken, om kvinnans situation och om livet i fängelset. I dagens nöjesliv kanske man inte lägger samma vikt vid sådant, men för mig är det det viktigaste.
Nästa dag är centrala Aten avspärrat för en stor nationalistisk demonstration mot att Republiken Makedonien ska få använda samma namn som den grekiska delstaten Makedonien.
För mig är det viktigaste att vi inte får fler krig på Balkan. Vad något land väljer att kalla sig bryr jag mig inte det minsta om
Nazistiska partiet Gyllene Gryning deltar i protesterna och många förväntar sig att de som vanligt ska ta tillfället i akt att attackera immigranter. Så anarkisterna mobiliserar också.
När vi senare på kvällen går genom Exarchia, känd som anarkisternas stadsdel i Aten, spärras vår väg av en lång kolonn halvspringande unga män och kvinnor med röda flaggor och träpåkar, på väg till eller från någon sammandrabbning.
Dagens situation har flera paralleller med den som rådde under rebetikons storhetstid, då som nu tog sig flyktingar över havet, ekonomin dök och auktoritära krafter var på uppgång.
I Grekland ledde det till en rojalistisk diktatur ledd av Ioannis Metaxas – i resten av Europa till andra världskriget och förintelsen.
Dagen därpå är det lugnare i Aten och en vintrig sol sprider en aning värme.
I en park, inte långt från Akropolis, träffar vi två av medlemmarna i rebetikobandet Kompanía. De tycker att den nationalistiska ilskan är helt obegriplig.
– För mig är det viktigaste att vi inte får fler krig på Balkan. Vad något land väljer att kalla sig bryr jag mig inte det minsta om, säger Sotiris Papatragiannis, som spelar baglama, ett slags bouzouki i miniatyrstorlek, som påstås ha varit användbar då den lätt kunde gömmas undan och till exempel smugglas in i fängelser.
Ioulia Karapataki och Sotiris Papatragiannis i gruppen Kompanía är vana vid maratonspelningar på 5-6 timmar.
Kompanía är ett av de rebetikoband som lyckats bäst utomlands och som ofta syns på festivalscener runt om i Europa.
Deras senaste skiva heter Crisis och inleds med låten ”I Krisis” som skrevs 1934 av Kostas Roukounas.
– Den kunde precis lika gärna varit skriven idag. Texten handlar om att politikerna har lett landet in i en kris, folk har inget att äta och deras stolthet har tagits ifrån dem, säger Ioulia Karapataki, bandets sångerska.
– Situationen de senaste åren är anledningen till att rebetiko har kommit till liv igen. Rebetiko talar om kärlek och kris, flyktingar och immigration, säger Karapataki.
Sedan tillägger hon att det också finns en mer krass anledning. När många stora konsertlokaler stängts har musikscenen flyttats till tavernorna, rebetikons klassiska mark.
Många tavernor vill också ha musik för att slåss om kunderna, som går ut mer sällan och spenderar mindre pengar, men de vill inte betala så mycket för det.
Dimitris Mentis, Sakis Nikoletopoulos, Efi Rapti och George Zorbas spelar tavernan Anifori.
– Om du har tur får du 80 euro, om du har otur 50. Men då ska du också spela i fem eller sex timmar, säger Ioulia Karapataki.
– När vi spelade utomlands för första gången bad de oss att spela två set om 45 minuter, och vi blev chockade. Det var som en fotbollsmatch. Det var ingenting mot vad vi var vana vid, säger Sotiris Papatragiannis.
Vi träffar Trio Katára igen. Nu är hela trion samlad och repeterar inför en spelning på Megaron Mousiki, Atens konserthus.
Det är en stor konsert med flera av genrens största, med anledning av att rebetiko nyligen blivit utsett till immateriellt kulturarv av FN:s kulturarvsorganisation Unesco.
Se och hör Trio Katára spela
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Premiärministern Alexis Tsipras väntas också finnas på plats.
Trio Katára vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till det hela, de ser fram emot att få spela för en så stor publik, men tycker samtidigt att den plötsliga uppmärksamheten är en aning hycklande.
– Vi och de andra rebetikobanden har funnits här i massor av år och vi har spelat överallt. Det har inte varit någon hemlighet. Men nu när vi har hamnat på Unescos lista ska plötsligt politikerna komma och säga ”vad fint det är med rebetiko”. Det är lite märkligt det hela, säger Diamantis.
REBETIKO Titta och lyssna
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Filmen Rembetiko (1983) blev en stor sucé och bidrog till att göra många av de gamla sångerna kända igen.
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Markos Vamvrakaris är en av de allra viktigaste artisterna i rebetikons tidiga historia. Det är mycket ont om filmer med tidig rebetiko, men här är en inspelning från 60-talet, då rebetikons guldålder redan var passerad.
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Misrlou är kanske mest känd i Dick Dales surfrock-version som hördes i Pulp Fiction. Men här är det grekiska originalet.
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Rebetien, ett av de unga band som inspireras av den tidiga rebetikon.
Rebetiko
• Rebetiko är urban folkmusik som uppstod bland fattiga immigranter i Greklands hamnstäder, framför allt Pireus, i början av 1900-talet. De hade drivits bort från tidigare grekiskdominerade städer på Turkiets västkust, efter det som i Turkiet kallas frihetskriget och i Grekland Katastrofen.
• Med sig hade de harmonier och melodier från mindre Asien och dessa blandades med mer europeiska harmonier från Grekland och gav upphov till en hybridstil, på samma sätt som exempelvis blues uppstod i mötet mellan afrikansk och folklig västerländsk musik.
• Genrens guldålder brukar anses ha varit på 30-talet. Mot mitten av 1900-talet hade den delvis gått över i andra stilar. Rebetiko fick en första revival på 70-talet och en ny i och med internet, när det blev lättare att hitta gamla inspelningar.
• I dag finns det mängder av unga rebetikoband, som framför allt inspireras av den tidiga rebetikon. Stilens viktigaste instrument är bouzouki, men även gitarr, baglama, fiol och dragspel är vanliga.
• Rebetiko skrivs också ofta ”rebetika”, som är pluralformen, eller ”rembetiko”, beroende på vilket man anser stämmer bäst överens med stavningen och uttalet på grekiska.
• I december 2017 klassades rebetiko som immateriellt kulturarv av Unesco.
