En självklar klassiker om folkhemmet

RECENSION. Hur ska vi betrakta folkhemsepoken? Var det en reformistisk period då ett gäng pragmatiska politiker försiktigt motade bort det gamla fattigsverige? Eller en revolutionär epok då radikala sociala ingenjörer lyckades stöpa om samhället i grunden? Det tänker jag på när jag läser Yvonne Hirdmans ”Att lägga livet till rätta” från 1989. En bok som när den kom slog ner som en bomb inom arbetarrörelseforskningen.

Hirdman lutade kraftigt åt det senare perspektivet. Hon menade att folkhemmet i grunden var ett utopiskt projekt och utifrån ett genusperspektiv kritiserade hon det hon kallade ”ingenjörernas dockskåpspolitik”.

I dagarna kommer boken i en fjärde reviderad utgåva. Det är en rolig händelse eftersom den blivit något av en modern klassiker. När jag läser den 2018 kan jag konstatera att mycket av det Hirdman skriver blivit självklarheter.

På 1930-talet började ett gäng politiker att lägga fram detaljplaner för hur hemmen skulle bli mera ”effektiva”. Det ledde till en formidabel aktivitet: socialstyrelsen började inventera linneförråd, nya institutioner som hemmets forskningsinstitut bildades och tidsstudier över husmödrarnas arbete inleddes.

I det nya rationella Sverige skulle hemmafruarnas arbete uppvärderas, köket skulle bli en ”fabrik” och husmödrarna ett slags ”köksingenjörer”. Hirdman menade dock att det i praktiken handlade om ”män som planerade kvinnors vardag ovanifrån” och på omslaget till den nya utgåvan finns en sinnebild för detta. Där står en forskare i vit rock i ett kök och mäter höjden på diskbänken. Själv kommer jag att tänka på Kristina Sandbergs böcker om köksingenjören Maj – en feministisk berättelse som troligen inte varit möjlig utan Hirdmans insats.

När jag läser om Att lägga livet till rätta är det första som slår mig vilken magnifik stilkänsla författaren har. Hirdman har en förmåga att koncist sammanfatta komplicerade politiska processer i enkla slogans (se titeln) och hon skriver alltid dräpande. Att boken blivit en klassiker är därför begripligt. Samtidigt noterar jag att delar av den är präglade av sin tid – särskilt i dess allmänna skepsis mot utopier.

I reduktionistiska ordalag beskriver Hirdman hela den utopiska traditionen som ”tillrättaläggandets historia” vilket i alla fall får den här läsaren att höja ögonbrynen. Det doftar ”historiens slut” och Sovjets sammanbrott om det.

Men det är inte bara det som är problematiskt med ”Att lägga livet till rätta”. Ytterligare en sak – som vi tenderar att glömma bort idag när boken kanoniserats – är att den fick kritik för sin historieskrivning i samtiden. Den var både skarp och välformulerad: till exempel menade statsvetaren Bo Rothstein att Hirdman överdrev dom sociala ingenjörernas betydelse i folkhemspolitiken, och underskattade det han kallar ”Möllerlinjen”. Det vill säga den generella välfärdspolitiken som prioriterade allmänna bidrag snarare än detaljstyrning.

Här är det lätt att se att han har en poäng. För det som lever kvar från folkhemsepoken är trots allt inte mätstudierna av diskbänkar eller storköken – utan det allmänna barnbidraget och den fria mödravården. Att lägga livet till rätta fäster kort sagt lite för mycket vikt vid idéerna, och lite för lite vikt vid den genomförda politiken. Det hade nyutgåvan tjänat på att ta upp i ett kontextualiserande efterord.