Det var i fredags förra veckan som förhandlingarna kring PAMs största avtal, kollektivavtalet inom handeln, avbröts. Avtalet är betydligt bredare och omfattar fler yrkesgrupper än det svenska detaljhandelsavtalet, skriver tidningen Handelsnytt.

Enligt Mia Suominen, avtalsexpert på PAM, är det lönefrågan som är det stora trätoämnet.

Arbetsgivarorganisationen Finsk Handel vill ha löneökningarna i procenttal, 1,6 procent per år, medan PAM anser att en procentuell lönefördelning är orättvis för de låglönegrupper som förbundet organiserar.

Mia Suominen, avtalsexpert PAM

– Sedan i höstas har man inom till exempel industribranscherna slutit avtal på cirka 1,6 procent vilket vår motpart vill följa. För en metallarbetare blir 1,6 procent cirka 45 Euro per månad. För våra medlemmar blir den siffran betydligt lägre. Därför kräver vi löneökning i Euro, säger Mia Suominen.

För att försöka bryta dödläget har PAM nu valt att ta till stridsåtgärder. Sedan klockan 06.00 i måndags råder därför övertidsförbud för cirka 250 000 butiksanställda, butikschefer, lagerarbetare och handelstjänstemän.

Förbudet innebär i princip att man inte får rycka in extra utöver den ordinarie 40 timmars veckan. Utöver det är det förbjudet för arbetstagare med så kallat flexavtal att samla in så kallade plussaldotimmar. Förbudet påverkar främst tjänstemän och lagerarbetare.

– Feedbacken jag fått är att det fungerar riktigt bra. Vissa deltidsanställda var till en början oroliga och undrade om man inte fick ta extratimmar. Men mertid är tillåtet. Det här handlar om övertid, det vill säga allt utöver 40-timmarsveckan, säger Mia Suominen.

I motsats till Sverige så har avtalsrörelsen i Finland traditionellt inte använt sig av något märke – det vill säga det normerande riktmärke som fack och arbetsgivare inom industrin sätter vad gäller löneökningarna.

I stället har lönebildningen i Finland sedan 2010/2011 styrts av centrala avtal, varav det sista kallades konkurrensavtalet. Arbetsgivarsidan har tidigare kritiserat de centrala avtalen med argumentet att man vill kunna branschanpassa bättre.

När konkurrensavtalet nu löpt ut och möjligheten att jobba utifrån branschernas olika förutsättningar är större så vill inte arbetsgivarna betala priset, menar Mia Suominen.

– Det är skrattretande på något sätt. Man säger först att man vill detta, sen tar man inte konsekvensen. Hur vi än vänder på kastrullerna så landar de alltid i 1,6 procent, säger hon och fortsätter:

– Nu behövde vi markera för att försöka få arbetsgivaren tillbaka till förhandlingsbordet.

Anton Anderssson

Artikeln publicerades först i: