Pensionärer får Sveriges bussar att rulla enligt tidtabell

Bussbranschen beskriver en stor brist på chaufförer. Bara i Kalmar län skulle 178 förare behöva nyanställas i år, enligt arbetsgivarorganisationen Transportföretagen.

Kenneth Hallberg, regionalt ombud för Kommunalanslutna bussförare i Kalmar, Kronoberg och Blekinge län, säger att det fortfarande finns förare till bussarna.

– Han hör aldrig att några transporter behöver ställas in på grund av att det saknas chaufförer.

En anledning till att den bussbaserade kollektivtrafiken, trots personalbristen, rullar vidare är att pensionerade chaufförer fortsätter att jobba.

– Pensionärerna rycker ut, för att nästan inga unga vill bli bussförare. Där ligger branschens stora problem, säger Kenneth Hallberg.

– Man måste fråga sig varför yrket inte ses som tillräckligt attraktivt.

Vem ska köra när jag och mina arbetskamrater blivit för gamla?

En av pensionärerna som ser till att busstrafiken fortfarande håller tidtabellerna är Per-Åke Lagström.

– Eftersom jag behövs har jag inga planer på lägga av, berättar han i sin varma skolbuss under en kall februaridag utanför Nilsbuss garage i Vimmerby.

Det är lunchrast. Per-Åke Lagström tänker köra buss i minst fem år till.

– Ja, om jag får ha hälsan, förstås. Flera av mina arbetskamrater är äldre än jag. En är 80 år.

– Vem ska köra när jag och mina arbetskamrater blivit för gamla? frågar han sig.

För några år sedan hittade Per-Åke Lagström sitt drömjobb. Köra skoltrafik i Storebro, en tätort i Vimmerby kommun.

– Nu kan jag börja arbeta vid sjutiden på morgnarna och sluta vid fem på kvällarna. Däremellan har jag en och halv timmes matpaus.

Han gillar ”ungarna”, som är tacksamma och trevliga, tycker han.

– Jag känner deras föräldrar. En av deras mammor brukar komma ut till mig med en mugg kaffe på morgonen, när jag hämtar hennes barn.

Per-Åke Lagström har alltid varit stolt över sitt yrke, och säger att busschaufförer inte ger sig i första taget:

– Jag minns när sopbilarna i en kommun inte kunde köra på grund av halkan, samtidigt som alla stora och små bussar var ute på vägarna.

I många år hade Per-Åke Lagström långa arbetsdagar på grund av delade turer. Han körde då en stor linjebuss i Oskarshamn.

Där är bristen på bussförare alarmerande. I vinter har affischer i Vilda Västern-stil med texten ”Most Wanted – bussförare” lyst på stadens anslagstavlor.

Syftet har varit att locka invånare att gå en ny bussförarutbildning. De två första kurserna har sökts av knappt 20 personer.

– Utan bussar stannar Sverige, säger kursledaren Pernilla Lagström.

Samma dag som vi träffar henne har de första eleverna, Bonny Brynsäther, Khaled Majdlawe och Roland Lundin, genomfört lyckade uppkörningar.

– Utbildningen startade i slutet av augusti ifjol och de flesta elever hade ingen erfarenhet av att köra buss, berättar Pernilla Lagström.

Utan bussar stannar Sverige

– Nu i februari kommer de att få sina körkort. Det känns fantastiskt roligt.

Alla kan räkna med att bli anställda. Antingen av företaget Flexbuss, som tillsammans med Komvux står bakom utbildningen, eller av något annat bussbolag.

I bland annat Hultsfred och Kalmar genomförs liknande utbildningar. Enligt Kenneth Hallberg från Kommunal räcker det inte. Många chaufförer har orimliga arbetsscheman, menar han.

– Bussbolagen förlägger ofta arbetstiderna för samma chaufför till tre timmar på morgonen, och fyra-fem timmar på eftermiddag/kväll. Däremellan är man ledig i flera timmar mitt på dagen.

– Ibland slutar arbetsdagen 13,5 timmar efter att man gått till jobbet.

– Sådana arbetstider lockar inte nya till yrket.

Kenneth Hallberg försöker göra något åt saken. I en motion till Kommunals kongress ifjol ville han att fackförbundet skulle driva kravet att förlänga minimiarbetstiden från tre till fyra timmar.

– Då skulle bussbolagen inte fortsätta att lägga arbetsscheman med tidiga morgnar och sena kvällar, säger han.

Kenneth har inte fått stöd för sitt förslag från sitt eget fackförbund.

Löneökningen för busschaufförer är bedrövlig

– Men flera bussbolag i sydostregionen ser positivt på förslaget.

Löneutvecklingen är också bedrövlig, säger Kenneth Hallberg.

– Efter åtta år i yrket får man 27 014 kronor. Sedan kan man inte tjäna mer.

– Det är minimilönen. Bussbolagen vill inte betala högre än den.

Kenneth Hallberg anser att busschaufförers anställningstrygghet borde förbättras.

– När ett bussbolag blir av med körningarna i ett län förlorar ofta bussförarna sina jobb. 35 chaufförer i Ljungby, som kört i Kronobergs län, har nyligen drabbats av detta.

– Däremot har vi lyckats få till ett avtal med Kalmar läns trafik, som förhindrar sådana uppsägningar.

– När ett bussbolag tappar sina körningar i Kalmar län, får deras chaufförer börja jobba för bussbolaget som vunnit anbuden om att genomföra körningarna.

Per-Åke Lagström började köra buss i Värmdö på 1980-talet.

– Det var brist på chaufförer då också. När man var ledig hade bussföretagen särskilda fridagsvärvare, som ringde till folk som var lediga, och bad dem ställa upp. Då fick de dubbelt betalt.

– På den tiden extraknäckte många som bussförare vid sidan om ett annat yrke eller en utbildning.

Numera är det pensionärerna som ser till att kollektivtrafiken fungerar.

– Om vi pensionärer skulle gå hem på fredag vore det bara att lägga ner verksamheten, säger Per-Åke Lagström.

Tre som utbildar sig till bussförare – trots villkoren