”Sparkrav hotar arbetsmiljön för välfärdens medarbetare”

Psykiska diagnoser relaterade till stress är den största orsaken till sjukfrånvaro. De kan orsaka allt från några veckors svacka till flera års frånvaro följt av lång, vinglig rehabilitering.

Till de värst drabbade av stressen hör välfärdens så kallade kontaktyrken, som till stor del finns inom kommunernas verksamhet – i skola, förskola, vård och omsorg.

Stressen i välfärden har alltså ett högt pris, både för de individer som drabbas, för välfärdens kvalitet och för samhällsekonomin.

Ansvaret vilar därför tungt på kommunerna att skapa en hållbar arbetsmiljö.

Men vad är en hållbar arbetsmiljö? Den enklaste definitionen är “balans mellan krav och resurser”.

Det gäller på flera nivåer. Som människor behöver vi balans mellan arbetsbelastning (krav) och tid, utrustning, återhämtning med mera (resurser) för att göra ett gott arbete och behålla hälsa och arbetsglädje.

I så många som 9 av 10 budgetar ser vi att glappet mellan krav och resurser i välfärden riskerar att öka, det vill säga att resurserna minskar utan att kraven sänks

På systemnivå behöver kraven på en verksamhet, som definieras av lagar och styrdokument, vara i balans med resurserna, som fördelas i kommunernas budgetar.

Tankesmedjan Balans har därför granskat samtliga 290 kommuners budgetar för 2018.

I så många som 9 av 10 budgetar ser vi att glappet mellan krav och resurser i välfärden riskerar att öka, det vill säga att resurserna minskar utan att kraven sänks.

Hur är det möjligt, när riskerna med stress är så välkända?

Jo, för att sparkrav har lagts in i smyg i många budgetar som sedan presenteras som om de innehåller satsningar.

I granskningen har vi sett tre metoder att föra in odefinierade sparkrav:

1. Krav på effektivisering. 43 procent av kommunerna tillämpar någon form av generell besparing. Den här typen av sparkrav kallas helst inte besparing, utan till exempel omvandlingstryck (Växjö), förändringsfaktor (Göteborg) eller just effektivisering (Stockholm, Gävle, Timrå och många fler).

Det här är lätt gjort, men oerhört fräckt. Effektivare arbetssätt uppfinner sig inte av sig själva. Genom ”effektiviseringskrav” skjuter kommunfullmäktige bara problemet bort från sig, utåt och neråt i organisationen.

2. För låg kompensation för ökande kostnader. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tar fram indextal för hur kommunernas kostnader kommer att stiga. Men 48 procent av Sveriges kommuner använder egna, lägre prognoser för kostnadsutvecklingen i sina kalkyler för 2018. Inte i något fall har vi hittat en motivering till varför den egna kommunens kostnader skulle öka mindre än SKL:s prognos.

I klartext innebär det här att mer jobb ska utföras på samma tid. Det kan ta sig uttryck som att löneökningar måste jobbas in genom tyngre arbetsbelastning.

3. Tidigare underskott ignoreras. Kommunala verksamheter klarar inte alltid att hålla budget. Många socialnämnder har haft kraftigt ökande kostnader för personlig assistans, och många skolor och förskolor har högre löneökningar än budgeterat. Men budgeten för nästa år baseras inte på det faktiska utfallet, utan räknas om utifrån hur den förra budgeten såg ut.

Med andra ord: förskolor och äldreboenden börjar året på minus och ska springa ikapp innan året är slut. Om det inte lyckas, blir även året därpå ett sprintlopp mot budgeten.

Att en kommun behöver dra ner på kostnaderna är inte konstigt i sig.

Antalet barn och gamla ökar framöver, och vi har goda skäl att diskutera hur vår välfärd ska se ut och finansieras.

Det som är besvärande med odefinierade sparkrav är just att de är odefinierade.

Ekonomin blir bättre, men arbetsmiljön sämre. Att täcka upp för sjuka kollegor, klara sig utan kringpersonal eller stötta outbildade medarbetare ökar arbetsbelastningen för den som är kvar

När en kommun bestämmer att den befintliga verksamheten ska bli billigare, utan att säga hur det ska gå till, innebär det att besluten om besparingar delegeras nedåt.

Det blir upp till varje nämnd eller chef att hitta lösningar på det problem som kommunfullmäktige har skapat.

Men ju längre ner i organisationen ett sparkrav ska planeras, desto färre budgetposter finns att spara på.

Man får sluta ta in vikarier, låta lediga tjänster stå vakanta, eller anställa personal med lägre kompetens och lönekrav än planerat. Lönedumpning, kallar vi det i andra sammanhang.

Ekonomin blir bättre, men arbetsmiljön sämre. Att täcka upp för sjuka kollegor, klara sig utan kringpersonal eller stötta outbildade medarbetare ökar arbetsbelastningen för den som är kvar.

Resultatet ser vi i form av personalbrist, samvetsstress och psykisk ohälsa i välfärden.

Sammantaget visar vår granskning att arbetsmiljön i 9 av 10 kommuner riskerar att försämras till följd av politiskt beslutade smygbesparingar under 2018.

Priset för det kommer under 2018 att betalas av välfärdens medarbetare – till exempel av lärare i skola och på fritidshem, av hemtjänstpersonal och boendestödjare, av socialsekreterare, kuratorer och barnskötare.