Arbetarklassen är osynlig i SVT
Skratten tystnar när man granskar hur bland annat SVT skildrar arbetarklassen, skriver Arbetets kulturredaktör.
Plötsligt pratas det om att Sverige är ett klassamhälle. Äntligen, ska man väl tillägga.
Men det är inte för att Socialdemokraterna har fattat att det är skarpt läge i en oviss valrörelse där det gäller att mobilisera väljarna.
Utan det är tack vare tankesmedjan Katalys, som finansieras av ”de militanta LO-förbunden”, som Jan Björklund har kallat det fackliga samarbetet 6F i Arbetet.
Under valåret ska Katalys ge ut hela 22 rapporter på temat klass.
Den gångna veckan kom den tredje i ordningen: ”Arbetarklassens utplåning i medelklassens medier”.
…genom att göra en grupp – i det här fallet arbetarklassen – osynlig förnekar man även dessa människors värde
Det är lika nedslående som upprörande läsning och bygger på resultaten från ett forskningsprojekt om klass på tv som pågått mellan 2015 och 2018.
Rapporten visar att sjuttio procent av de personer som förekommer i nyheter, samhälls- och underhållningsprogram kan kategoriseras som medelklass.
Arbetarklassen däremot, som utgör närapå hälften av Sveriges befolkning, utgör bara 11 procent.
Makteliten, som är en liten del av samhället, syns desto oftare i rutan – nästan en femtedel av de som medverkar i SVT1 och SVT2, TV3, TV4 och kanal 5 tillhör den gruppen.
Det är detta tillstånd som medieforskare kallar för symbolisk utplåning; genom att göra en grupp – i det här fallet arbetarklassen – osynlig förnekar man även dessa människors värde.
I särklass sämst på att skildra arbetarklassen är SVT, trots sitt uppdrag att berätta om hela Sverige.
TV3 har högst andel vanliga löntagare i sina program, vilket givetvis inte beror på att den Stenbecksägda reklamkanalen har gjort någon genomgripande klassanalys av sin tv-produktion.
Som att arbetarklassen i högre utsträckning förekommer och exploateras i dokusåpor och reality-tv
Det har mer cyniska bakomliggande orsaker.
Som att arbetarklassen i högre utsträckning förekommer och exploateras i dokusåpor och reality-tv.
Redan förra hösten fick SVT skarp kritik från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.
I en artikel skrev hon att ”Humoravdelningen på SVT måste vara den kulturinstitution som mest ihärdigt sprider förakt mot globaliseringens förlorare, det vill säga kroppsarbetare, outbildade och folk på landsbygden.”
Hon illustrerade påståendet med fem serier hon sett på SVT Play, där personer ur arbetarklassen gjorts till rätt sorgliga karikatyrer, tölpar och byfånar, som tittarna uppmanas att garva åt.
Det här är inte ett unikt svenskt fenomen.
I höstas kom The Guardian-kolumnisten Owen Jones bok Chavs – föraktet för arbetarklassen ut på svenska.
Där visar han hur brittisk tv – och medier i allmänhet – utsatt arbetarklassen för en systematisk mobbning genom ringaktning och förnedring.
Ständigt beskrivna som de avvikande och annorlunda, trots att de också i Storbritannien utgör den stora majoriteten av befolkningen.
Tänk bara på hur pappan ”Martin” i SVT:s måndagsdrama Bonusfamiljen skildras. Han som jobbar som säljare i en sängbutik och är snäll men rätt enfaldig.
Naturligtvis blev han lämnad av sin fru Lisa, som blev ihop med en man ur den egna samhällsklassen (läraren Patrik) i stället.
Den misslyckade och panka Martin verkar förbli evigt singel och har tvingats flytta hem till gamla pojkrummet hos sin gamla mamma.
Jag gillar Bonusfamiljen och har skrattat åt Martin-karaktären.
Men när man sätter honom i ett större sammanhang och mönstret blir tydligt är det faktiskt inte lika roligt längre.
