I tysthet har vi fått skilda världar
Vi borde nog prata mer om det här med klass, inte minst eftersom åtta av tio svenskar faktiskt anser att Sverige är ett klassamhälle, skriver Arbetets kulturredaktör.
Med Metoo-debatten den gångna hösten har vi talat om jämställdhet och feminism på ett nytt och mer inkluderande sätt än på länge.
Nu borde det vara dags att göra detsamma när det gäller klass.
Visserligen har det genomgående funnits en klassaspekt i vittnesmålen från uppropen; ju sämre anställningstrygghet desto större risk för att bli utsatt för trakasserier.
Men annars har det av någon anledning blivit lite känsligt att diskutera klass.
I Sverige är vi alla medelklass, verkar en del tro. Arbetarklassen is basically gone!
Och varje gång relativ fattigdom (att en person har en inkomst efter skatt som underskrider 60 procent av landets medianinkomst) ska diskuteras är det några som ifrågasätter begreppet med argument av typen: ”Det är ju inte direkt några i Sverige som tvingas gå med flip-flops året runt”.
I stället för att minska inkomstskillnaderna i samhället ansåg hon att vi borde lära våra barn och unga att de immateriella värdena är mer värda än de materiella
Jag har själv debatterat relativ fattigdom i P1 med Kristdemokraternas partiledare, Ebba Busch Thor (vid den tiden var hon kommunalråd i Uppsala), för ett par år sedan.
I stället för att minska inkomstskillnaderna i samhället ansåg hon att vi borde lära våra barn och unga att de immateriella värdena är mer värda än de materiella.
Så ja, vi borde nog prata mer om det här med klass. Inte minst eftersom åtta av tio svenskar faktiskt anser att Sverige är ett klassamhälle.
Det visar Klass, identitet och politisk mobilisering, den första av 22 rapporter på klasstemat som det fackliga idéinstitutet Katalys ger ut på initiativ av Daniel Suhonen och sociologiprofessorn Göran Therborn.
En rimlig slutsats av att 81 procent av svenskarna tycker att Sverige är ett klassamhälle borde vara att många av dem vill se en minskning av klyftorna.
Rapportförfattarna menar att det finns en stor och lite bortglömd potential – ”en guldreserv” – för politiker (framför allt syftar de på socialdemokratin) i att tala om arbetarklassens villkor och klassamhället, med möjlighet att mobilisera stora väljargrupper, även in i borgerligheten.
Men när S i veckan presenterade sin valstrategi låg all tonvikt på lag och ordning.
Göran Therborn kom för två år sedan ut med boken Ojämlikhet dödar, som var en global undersökning av inkomstspridningens konsekvenser.
Den visar hur utbildningsnivå, inkomst och bakgrund i dag är avgörande faktorer för hur länge människor lever, även i Sverige.
De svenska partier som inte tar lärdom av det växande missnöjet med ökande ojämlikhet begår ett misstag
Skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd är i dag 18 år.
Att åka kollektivt mellan de två Stockholmsområdena tar 44 minuter, men på sätt och vis är det som att färdas mellan skilda världar.
Enda gången de möts är väl när rut-städhjälpen kommer till Danderyd.
På World Economic Forum i Davos i förra veckan tog flera av världsledarna upp ojämlikheten som en av de största utmaningarna.
Donald Trump insåg tidigt frågans sprängkraft och lyckades utnyttja den till att vinna ett presidentval.
De svenska partier som inte tar lärdom av det växande missnöjet med ökande ojämlikhet begår ett misstag.
Då kan andra problemformuleringar, som att sätta Sverige först, bli locktonerna som får med sig massorna.
