Svensk fackföreningsrörelse måste säga nej till Arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons öppning om att inskränka i strejkrätten.

Men samtidigt är det dags att avsluta den 45 år gamla fackliga splittringen i den infekterade striden i Göteborgs hamn.

Hamnarbetarna bör ta till sig den tydliga historiska lärdomen om vad som har skapat bra villkor för Sveriges arbetare.

Dagens fackliga splittring i hamnen är nämligen en tydlig återspegling av den tidiga kampen mellan två konkurrerande arbetarfackliga linjer som inte är förenliga med varandra, förbundslinjen och yrkeslinjen.

Denna strid gällde hur facken skulle lyfta hela arbetarklassen till rättvisa löner och villkor, inte bara enskilda yrkesgrupper.

När fackföreningarna bildades var det avgörande för arbetare att kunna driva sina krav gemensamt.

Anställda slöt sig samman på sina arbetsplatser, i början i mindre förbund, Pälsvaruarbetareförbundet, Tunnbindareförbundet, Bryggeriarbetarförbundet, Hattarbetareförbundet och en mängd andra mindre arbetarfack främst baserade på arbetsplats och yrke.

Tidigt insåg dock den svenska arbetarrörelsen att det även inom arbetarleden fanns – och fortfarande finns – starkare och svagare yrkesgrupper.

I solidaritetens namn och med en visshet om att alla arbetargrupper i slutänden skulle tjäna på det gick då yrkesgrupper och arbetarfack samman till större komplex för att kunna ställa krav för fler arbetargrupper.

Det var en långdragen process där yrkeslinjen alltmer föll tillbaka, och där förbundslinjen så småningom segrade.

Löneökningar blev kollektiva och normerande. Starkare arbetargrupper gick samman med svagare i kampen för att ge alla arbetaryrken rättvisa.

Detta lyfte hela den svenska ekonomin och gjorde vårt land till en framgångsrik export- och industrination.

Men hela denna utveckling hotas nu från två håll om konflikten i Göteborgs hamn inte får sin lösning.

Ska vi överge förbundslinjen och återgå till yrkesförbund kommer den nödvändiga strukturomvandlingen i ekonomin att avstanna och klasskillnaderna öka mellan starka och svaga arbetargrupper.

Och om vi väljer det alternativ Ylva Johansson öppnar för, att inskränka i strejkrätten, blir den viktiga solidaritet även här det första som offras.

Om Hamnarbetarförbundet enligt lag ska förbjudas att använda konfliktvapnet med hänvisning till att fredsplikt är knuten till Transports avtal i hamnen, borde i konsekvensens namn också alla sympatiåtgärder förbjudas.

Vid sympatikonflikter bryts ju även här den fredsplikt som råder i och med att fack tar strid för andra fackförbunds avtal.

Ett förbud mot sympatiåtgärder kommer därför helt säkert att bli Svenskt Näringslivs logiska svar på en eventuell lagrådsremiss, vi kan ju knappast ha en lag som enbart förbjuder Hamnarbetarförbundet att ta till konfliktvapnet.

Den starkaste invändningen mot inskränkt strejkrätt är dock att arbetsgivaren då skulle kunna välja att sluta kollektivavtal med det förbund som presenterar billigast avtal med sämst villkor för sina medlemmar, det som kallas ”avtalsshopping”.

För att komma runt problemet med avtalsshopping kan regeringen möjligen föreslå att störst förbund ska ha ett slags företräde. Men då skapas nästa problem.

I Göteborgs hamn är Hamnarbetarförbundet otvetydigt störst. Men kollektivavtal är rikstäckande.

Och på riksplanet är Transport och Hamnarbetarförbundet jämnstora inom området.

Att fackförbund är oense om vilket förbund som ska sluta avtal händer då och då, också bland LO-förbunden.

De senaste tjugo åren har vi sett en handfull gränsdragningstvister som blivit både infekterade och segslitna. Varje gång har de dock lösts genom en slutlig uppgörelse facken emellan. Men det kräver vilja från alla parter.

År 2012 tog LO en ny organisationsplan som syftar till att ge en klarare struktur över vilka yrkesgrupper som bör tillhöra vilket fack.

Men Hamnarbetarförbundet har valt att stå utanför LO.

Det är naturligtvis deras fulla rätt att stå utanför, men när de som yrkesförbund samtidigt vill vara med i en uppgörelse om kollektivavtal uppstår problem. Enligt svensk lag är det sedan lång tid förbjudet att kräva kollektivavtal i syfte att tränga undan redan gällande kollektivavtal.

Detta förbud är helt nödvändighet om parternas samarbete ska fungera. De arbetare som slutit avtal ska inte en dag kunna komma till jobbet och finna att de omfattas av löner och villkor som ett annat förbund har slutit avtal om.

Det skulle öppna för att arbetsgivaren kan skapa egna fackförbund som de kan sluta avtal med. Denna typ av ”gula”, det vill säga köpta, fackföreningar finner vi i dag i stater med, ska vi kalla det, ett stort demokratiskt underskott.

Att Hamnarbetarförbundet trots förbudet mot att tränga undan andra kollektivavtal nu tagit till strid går tillbaka på en prejudicerande dom i Arbetsdomstolen från 2004.

Domen gällde en konflikt om ersättning under journätter och domstolen slog slutligen fast att Hamnarbetarförbundet hade rätt att ta till stridsåtgärder men att de inte hade rätt att tränga undan det gällande kollektivavtalet med Transport.

Man fick alltså rätt att strejka men Transports avtal skulle ändå gälla. Därav följer dagens något kluriga situation där Transports avtal inte kan köras över men där Hamnarbetarförbundet inte omfattas av någon fredsplikt.

När det gäller den snabbt accelererande situationen i Göteborgs hamn har samtidigt arbetsgivaren APMT:s mycket aggressiva motdrag med omfattande lockouter kraftigt förvärrat konflikten.

Den absoluta merparten av konfliktdagar i Göteborgs Hamn är ett resultat av arbetsgivarens lockout och inte av Hamnarbetarförbundets strejk.

Kvar finns dock den malande känslan av en arbetargruppering som inte ser sig som en del av hela arbetarkollektivet. Det är ett återsken av kampen mellan starka yrkesförbund och den mer övergripande förbundslinjen.

Och det är mycket tragiskt att se denna maktkamp då dessutom ansvarig minister börjar tala om inskränkt konflikträtt.

Den enda rimliga lösningen är att en gång för alla överbrygga den fackliga splittringen i Göteborg som skapades för 45 år sedan.

Det ställer krav på LO-förbundet Transport men det ställer ännu högre krav på Hamnarbetarförbundet.

Historien har visat att yrkeslinjen aldrig kan skapa rimliga löner och bra villkor för hela det svenska arbetarkollektivet. Men det kan förbundslinjen.

Yrkeslinjen har heller aldrig förmått lyfta hela Sveriges ekonomi och på så sätt skapat konkurrenskraftiga företag i fler branscher, men det har förbundslinjen. Och en stark svensk ekonomi gynnar i längden alla arbetargrupper, även de starka.

Transport och Hamnarbetarförbundet måste enas om en gemensam organisatorisk struktur, där Hamnarbetarförbundet måste inse att solidaritet och enighet är enda vägen till varaktig framgång för såväl starka som svagare arbetargrupper.