Så reste sig Arvika igen

Krisen kom oväntat. Svetsaren Lena Karlsson säger att det bara small till efter semestern 2008.

Några månader senare blev hon av med sin anställning.

– Det var så tråkigt att vara arbetslös.

Krisen i Arvika har skildrats i Arbetet sedan 2008. Vi har följt arbetare på Volvo, här syns Lena Karlsson (längst ner till höger i första klippet) och Lina Mattisson (mitten i det andra) under omställningen i början av 2009.

Arbetet har i många artiklar följt utvecklingen i Arvika sedan krisen. Lena Karlsson har tidigare berättat att hon kände sig nedtryckt eftersom alla hennes jobbansökningar fick nej.

Dåvarande klubbordförande Rune Olsson förklarade att han inte förstod vad som hände. Världen blev utfattig på två månader, sa han.

Det blev bara gnälliga gubbar kvar. Kvinnor och unga försvann. Gubbarnas gnäll sög energin ur kroppen

Efter drygt ett år fick Lena Karlsson tillbaka jobbet på Arvikaverken. Hon jobbar på slutsvetsen och gör de allra sista svetsningarna på maskinernas främre ram.

– Den som köper en hjullastare ser mina svetsningar, säger hon stolt.

Lena Karlsson tar på sig täckande kläder. Hjälmen är försedd med huvuddok och en slang med friskluft.

Hon ser ut som en riddare redo i strid. När hon kravlat in i ramverket lyser svetslågan intensivt vitt och kring henne faller ett gult gnistregn.

En av de metallarbetare som blev kvar var Willy Tunér, i dag klubbordförande för IF Metall.

Då var han också svetsare. Han tyckte jobbet blev tråkigt.

– Det blev bara gnälliga gubbar kvar. Kvinnor och unga försvann. Gubbarnas gnäll sög energin ur kroppen, säger han.

Så blev allt också mycket bättre när Volvo åter började anställa igen.

– Det blev verkligen skitkul.

En av dem som kom tillbaka var Magnus Dahlgren. Han var visstidsanställd och fick sluta innan någon av de tillsvidare-anställda fått sina uppsägningsbesked.

– Det var jobbigt. Det fanns inga arbeten att få och nästan alla kompisar var arbetslösa, säger han.

Arbetet träffade Magnus Dahlgren när han varit utan jobb i fyra månader. Då var han rastlös och hade svårt att få tiden att gå.

Han spelade tv-spel och tog långa promenader.

Efter drygt ett år som bagagehanterare på Gardermoens flygplats utanför Oslo fick han anställning på Volvo i Arvika igen.

– Det kändes bra, säger han, som nu jobbar på monteringen av de större lastmaskinerna. Bland annat monterar han hytt, kylare och luftcylindrar.

Företaget gör sitt för att slippa hamna i samma situation igen.

Platschefen Mikael Svensson berättar att företaget inte vill göra uppsägningar i samma omfattning fler gånger och därför hyr in folk i stället för att visstidsanställa.

Vi vill inte göra uppsägningar i samma omfattning fler gånger

Volvo har skaffat sig bättre kontakter med återförsäljare världen över för att få mer koll på efterfrågan. Dessutom effektiviserar företaget hela tiden.

– Men det finns inga system som kan stå emot en kris som den 2008, säger platschefen.

De stora uppsägningarna för snart tio år sedan finns kvar i de anställdas tankar.

Lena Karlsson tror att en ny djup nedgång kan komma. Magnus Dahlgren tycker jobbet är otryggt.

Både den förre klubbordföranden Rune Olsson och den nuvarande Willy Tunér tror att en lika kraftig kris är fullt möjligt.

Och de anser att företaget använt krisen för att flytta fram sina positioner. Rune Olsson pekar på inhyrningen av personal. Han kallar den för drängsystem.

Willy Tunér tror att många anställda känner sig tillbakapressade av företaget.

Och han tycker att kollektivavtalet inte känns lika starkt utan att det många gånger betraktas som ett maxavtal i stället för en undre gräns.

Före krisen arbetade mer än 1 000 metallarbetare på Volvo i Arvika. 2008 fick alla visstidsanställda sluta. Under 2009 sades 450 arbetare upp.

De närmaste två åren därefter anställde företaget åter omkring 150 personer. Många av dem hade tidigare haft jobb på Arvikaverken. Därefter skedde inga nyanställningar förrän i år.

Nu går det bra. Volvo tar marknadsandelar och säljer fler lastmaskiner.

I dag har företaget 700 tillsvidareanställda metallarbetare och runt 90 inhyrda.

Ett femtontal inhyrda har blivit Volvoanställda. En av dem är Angelica Dahl. Hon jobbar på monteringen, där det luktar olja och färg.

Hon sätter fast smörjblocket på lastmaskinens lyftarmar. Hon pressar fast blocket, skruvar fast en av slangarna och slår två andra i läge med knytnäven.

– Det är framför allt tryggheten som är större som Volvoanställd, säger hon.

– Och Volvos kläder är mjukare och mer bekväma, tillägger hon med ett leende.

Man kan inte känna sig riktigt trygg. För oss gäller det att vara på tårna och hjälpa företaget så det blir kvar i Arvika

För Lina Mattisson var det självklart att säga ja när Volvo erbjöd återanställning 2010, eftersom hon trivdes tidigare och tyckte att hon hade inflytande.

– Det var lyckan att få komma tillbaka.

Hon monterar huvar till lastmaskinerna. Just nu sätter hon ihop ramen – skelettet – till huven.

Med en plastklubba bankar hon fast en lång gummilist och fäster silverfärgad isolering.

– Jobbet har blivit tuffare. Vi hinner gå på toaletten men det är inte mer, säger hon, som ändå tycker att utvecklingen är helt i sin ordning. De är ju på jobbet för att arbeta.

– Man kan inte känna sig riktigt trygg. För oss gäller det att vara på tårna och hjälpa företaget så det blir kvar i Arvika, säger hon.

Volvo har stor betydelse för Arvika. Det socialdemokratiska kommunalrådet Peter Söderström säger att statusen ökat.

Tidigare sågs arbete på Volvo som en syssla för ”verksvrak”, hävdar han, medan företaget i dag är Arvikas stolthet.

– Volvo ger Arvika en grundtrygghet. Och Arvika lever på att Volvo levererar hög kvalitet.

I fönstret på hans tjänsterum står en modell av Volvos gula hjullastare.

Kommunalrådet konstaterar att Volvo är Värmlands viktigaste privata arbetsgivare och han tycker att företaget hämtat sig mycket bra från krisen.

– Kommunen har ett bra samarbete med företaget. Nu gäller det att vara rädd om jobben.

Efter genomklappningen 2008 strävar Volvo efter att rationalisera. På svetsavdelningen handlar det bland annat om att svetsarna mer ska ägna sig åt svetsning och slippa leta efter grejor och sortera delarna som ska sättas ihop.

I monteringen är metoderna snabbare och effektivare. Dessutom utvecklas verktygen.

Det har blivit tråkigt och monotont. Jag känner mig sliten i kroppen

Klubbordförande Willy Tunér anser att företaget sparat in hundratals jobb. Med samma arbetsmetoder som före 2008 hade det behövs 150–200 personer mer i fabriken i Arvika, tror han.

Effektiviseringarna får Magnus Dahlgren på monteringen att vilja byta jobb.

– Det har blivit tråkigt och monotont. Jag känner mig sliten i kroppen, säger han.

Han har just börjat utbilda sig till installationselektriker.

– Jag vill ha en riktig utbildning. Och jag tror att en elektriker har ett tryggare jobb och att det inte svänger upp och ner så mycket som i industrin.

Klubbordföranden Willy Tunér tror att effektiviseringarna är den stora ödesfrågan för de anställda i industrin.

Han säger att folk inte kommer att nöja sig med ett arbetsliv som innebär att dra fast några skruvar.

– Arbetsinnehållet måste bli större och vi behöver arbetslag som får större ansvar.

Och han tycker att Volvos koncernledning lyssnar.

– Jag hoppas att vi kan starta ett pilotprojekt här i Arvika. Min förhoppning är att en del av produktionen kommer att göras av en självstyrande grupp.