Filmpoeten Jan Troell samlar svenska bilder

ESSÄ. Titeln till den nya dvd-boxen med sju av Jan Troells långfilmer framstår först som både överflödig och banal: Svenska bilder.

Jo, visst är Troell en bildmakare, bördig från Limhamn, som har haft hemlandet i sökaren. (Borträknat de amerikanska respektive polynesiska filmuflykterna i Pionjärerna från 1974 och Orkanen från 1979, som inte ingår i boxen.)

Det gäller även filmen som tronar på omslaget: Ingenjör Andrées luftfärd. Trots irrfärden över Svalbards isar har den Sverige som utsiktspunkt (och spelades faktiskt in kring Botten-viken).

Troells storproduktion från 1982 om den olycksaliga expeditionen mot Nordpolen har länge bara funnits tillgänglig på begagnade vhs-kassetter.

Det är en ynnest att få se Max von Sydow gestalta Andrées kollisionskurs med ödet i luftballongen Örnen, i en egenartad blandning mellan äventyrsfilm och naturpoesi.

Filmen reser knappast monument över en stor man – Andrée framstår som tydligt präglad av det sena 1800-talets nationalism och koloniala övermod.

Efter några helaftnar i Troells sällskap blir det också uppenbart att boxtiteln faktiskt har tematiskt fog för sig. Det finns trådar mellan filmerna som broderar en sorgkantad Sverigebild.

Det känns kanske främmande att tänka på den lågmälde bildpoeten som nationalskald, men Troell har onekligen ägnat sig åt ett slags nationellt historieberättande.

Det har alltså inte bara att göra med de succéer han främst förknippas med, inte minst internationellt, det vill säga Mobergfilmatiseringarna på 1970-talet. Utvandrarna och Nybyggarna är sedan tidigare utgivna på dvd och finns inte heller med i boxurvalet.

Redan i debuten Här har du ditt liv från 1966 tog Troell sig an en klassisk romansvit och presenterade en annan historisk tillståndsbeskrivning av Sverige.

Eyvind Johnsons utvecklingsromaner om Olof omvandlades till det mest enastående förstlingsverket i svensk filmhistoria, med en oblyg speltid på 162 minuter.

Som ett illustrativt exempel på Troells förhöjda filmkonst finns färgbilder på en storspov insprängda i den svartvita filmen.

För om Troell kan beskrivas som en Sverigeskildrare av episka mått är resultatet alltid lyriskt – en storskalig inramning står aldrig i vägen för poetiska inzoomningar.

Året är 1914 när fjortonårige Olof ger sig ut på arbetsmarknaden i Här har du ditt liv. Han blir upplärd av äldre arbetskamrater och åthutad av chefer, men trots det hårda klassamhället blir han också medveten om sina möjligheter i den nya världen.

Han kan organisera sig för ett jämlikt samhälle eller pröva sina vingar precis som storspoven.

Att Olofs frihetslängtan gör att han söker sig utomlands, precis som Karl Oskar och Kristina, är kanske inte ett gott betyg till Sverige.

Ändå är Här har du ditt liv den mest hoppfulla filmen bland regissörens ”Svenska bilder”. Det är en film om en ung man som har vunnit vissa insikter, men annars handlar det mesta om förluster.

I lärarfilmen Ole dole doff från 1968 gav sig Troell i kast med den omedelbara samtiden på Sorgenfriskolan i Malmö.

Medan Här har du ditt liv handlar om en lärling i livet, utgår Ole dole doff från pedagogens perspektiv.

Det är en ”mindre” film än debuten men minst lika djärv, gjord med handhållen kamera och Per Oscarsson i en plågad paradroll.

Samtidigt speglar Ole dole doff den allmänna tendensen i det kvalitetsinriktade filmutbudet.

Troells modfällda film är ingen svartsynt folkhemsattack men visar att det är lättare sagt än gjort att vara samhällsförbättrare

Filmvetaren Cecilia Mörner konstaterar i avhandlingen Vissa visioner, om svensk film från åren 1967-72, att synen på människans relation till samhället blev mer negativ mot slutet av 60-talet.

I flera filmer framstår individen som ett offer för brister i samhällsbygget.

I Ole dole doff förlorar läraren sina ideal när de prövas av hans mellanstadieklass. ”När man ställs inför dem så ramlar teorierna”, konstaterar läraren Sören som vill utmana auktoritära ideal men aldrig vinner elevernas respekt.

Troells modfällda film är ingen svartsynt folkhemsattack men visar att det är lättare sagt än gjort att vara samhällsförbättrare.

Filmens fågelmotiv är minst lika centralt som i Här har du ditt liv, men inte lika upplyftande.

För sin mellanstadieklass visar Sören Arne Sucksdorffs kortfilm Trut! från 1944, om hur gråtruten härjar med sillgrisslor utanför Gotlands kust.

Filmen ställer frågan om varför inte grisslorna gaddar ihop sig och driver bort plundrarfågeln och landar i resignation.

Precis som många andra av Troells filmer är inte Ole dole doff en uppmaning till kamp så mycket som en sorgesång över fiasko eller förlust.

Allra mest politisk och personlig blir Troell i den tre timmar långa dokumentären Sagolandet från 1988 – en film som hade arbetstiteln ”Är jag så glad att jag är svensk?”.

Sagolandet blev en långkörare på bio och kan betraktas som en föregångare till nationellt navelskådande, med efterföljare som tv-serien Världens modernaste land med Fredrik Lindström.

Troells film är mer allvarsam och lyckas frammana orosmoln över samhällsutvecklingen bara genom att intervjua campinggäster som tycker att livet är helt okej.

Vi ser skog avverkas till ljudet av vredgade stråkar och den politiska analysen verkar onekligen komma från maggropen. Som tidsdokument och suggestionskonst är Sagolandet oupphörligen fasinerande.

När en amerikansk psykolog diskuterar svenskarnas påstådda hopplöshet med Ingvar Carlsson, hörs samtidigt skogens fågelkvitter i bakgrunden.

Där har dagens samhällskritiska filmskapare någonting att lära av magister Jan Troell: glöm inte fåglarna!

Mitt i den politiska eller existentiella dysterheten kan Troell smyga in andhämtningar av skönhet eller förtröstan, vilket gör att hans filmer aldrig liknar politiska programförklaringar utan ständigt överraskar som infallsrik filmkonst.

Och det vi bär med oss från märkvärdiga filmupplevelser är trots allt inte talepunkter till nästa kafferast, utan närvaron av liv.