I sitt jultal undvek Moderledaren Ulf Kristersson helt och hållet att prata om regeringsfrågan.

Det är symptomatiskt. De få tillfällen han över huvud taget har kommenterat saken har varit under direkt utfrågning från hungriga journalister.

Och alltid har svaret varit medvetet otydligt. Först det förutsägbara att Sverigedemokraterna har åsikter han inte sympatiserar med, därefter det rationella, att han inte stänger för någon som säger sig stödja moderat politik.

I klartext betyder de att den dörr för samarbete med SD som Anna Kinberg Batra öppnade fortfarande står vidöppen. Denna strategi har nu växt till att bli Moderaternas huvudstrategi i regeringsfrågan inför valåret 2018.

Men Sverigedemokraterna ger naturligtvis inget stöd utan att få någonting tillbaka. Det här vet både Ulf Kristersson och väljarkåren. Därför eftersträvar Moderaterna och Ulf Kristersson största möjliga tystnad kring frågan till efter valet.

Vad SD kräver i gengäld återstår att se men i takt med att partiet har förlorat väljare har såväl den hårdföra attityden mot muslimer och invandrare som den hårdföra attityden mot arbetare ökat väsentligt.

I fördelningsfrågor befinner sig Sverigedemokraterna dock redan nära Moderaterna. SD säger nej till schysta villkor för arbetare vid offentlig upphandling, de säger nej till begränsningar av hur mycket vinst företag i välfärden får ta ut av våra skatter och de vill återinföra en bortre tidsgräns i sjukförsäkringen.

I dessa frågor driver SD och Moderaterna redan samma politik.

De eftergifter som Moderaterna blir tvungna till blir alltså på det andra området, det etiska området som omfattar mänskliga rättigheter.

Moderaternas strategi i regeringsbildningen kommer därmed alltså att skapa en moderat fördelningspolitik med inslag av en ny typ av lagstiftning vi aldrig bör ha i Sverige, en lagstiftning som enligt SD:s önskemål utgår från hudfärg, ursprung och kanske även religiös tillhörighet.

Vi behöver det motsatta inom båda dessa områden, dels en betydligt mer rättvis fördelningspolitik än den Moderaterna och SD företräder, dels ett nej till den segregation utifrån ursprung som lär bli SD:s motkrav för att stödja en Moderatledd regering.

Vad finns det då för alternativ för Socialdemokraterna?

Naturligtvis har de socialdemokratiska spinndoktorerna redan upptäckt att huvudmotståndarna i valet 2018 blir det möjliga maktcentrat M-SD.

Detta faktum är det uppenbara skälet till att Socialdemokraterna och Stefan Löfven så oförblommerat fört fram en blocköverskridande lösning som ett svar på högerhotet. Även om SD har tappat på senare tid lär det dröja innan vi helt kan räkna bort högerpopulismens inverkan på svensk politik.

Det skulle varit möjligt för Alliansen att regera som en minoritetsregim utan SD-stöd om de blev större än de rödgröna och om decemberöverenskommelsen fortfarande gällde.

Men den vägen till regeringsmakten har Alliansen själva slagit igen efter att ungdomsförbundet hos det minsta partiet, KD som nu är på väg ut ur riksdagen, lyckats skaffa sig veto i frågan.

Någon ny decemberöverenskommelse finns inte i sinnevärlden.

Och utan decemberöverenskommelsen kan varken Alliansen eller de rödgröna regera som minoritetsregimer.

Hur stora är då de blocköverskridande möjligheterna?

Liberalerna har hamnat i en egen kris strax över riksdagsspärren. De liberala idéerna är partiet inte längre ensamma om. Som mittenparti har Liberalerna i stället något ologiskt profilerat sig med en skattepolitik som i stort sett överensstämmer med Moderaternas. Socialliberalismens anhängare i partiet är, åtminstone tillfälligt, neutraliserade.

Centern har en mjukare skattepolitik med ett visst rättvisepatos.

Dock är partiets arbetsmarknadspolitik djupt problematisk för svenska arbetare, i det att Centern är det borgerliga parti som vid sidan av Moderaterna går i bräschen för sänkta arbetarlöner genom sänkta ingångslöner och lagstadgade lönesänkningar.

I dessa två centrala politiska frågor, skattepolitiken respektive arbetsmarknadspolitiken, ligger alltså de båda mittenpartierna på olika sätt på kollissionskurs med Socialdemokraterna.

Däremot är de tydliga med att hålla avståndet till Sverigedemokraterna.

– Naturligtvis är ett blocköverskridande samarbete med mittenpartierna inte förstahandsalternativet, och kanske inte andrahandsalternativet heller. Men de står för en traditionell borgerlig politik, säger en central person inom Socialdemokratin angående valet 2018.

När Moderaterna nu öppnar famnen för Sverigedemokraterna är det alltså inte i första hand traditionell borgerlig politik som ses som huvudhotet för Socialdemokratin.

I stället är det den trumpifiering av svensk politik som maktcentrat Moderaterna-Sverigedemokraterna kan skapa vid en valvinst.

De högerpopulistiska internationella maktcentra som byggs av kombinationen arbetarfientlig politik och högerpopulism förskräcker.

Socialdemokraterna försöker då hellre realpolitiskt jämka samman en politik med mittenpartierna för att skapa tillväxt även om det sedan råder oenighet om hur tillväxten ska fördelas.

Allt medan Moderaternas Ulf Kristersson sprider självklara plattityder om att i Sverige pratar man svenska, allt för att förbereda för den moderata metoden att gripa regeringsmakten i Sverige: genom att skapa en högerpopulistisk, arbetarfientlig maktkonstellation mellan M och SD.

Utan att vilja prata om den.