Lina Norberg Juuso: Striden handlar om pengar – inte barn

En penninglapp hänger runt barnens nackar. Summan är den offentligt finansierade skolpengen – våra skattepengar – som barnen tar med sig till sin skola. Sverige sticker ut med sitt system.

Vi är det enda landet, bland jämförbara länder, där aktiebolag kan bedriva offentligfinansierad skolverksamhet med fri vinstutdelning.

Och enligt marknadslogiken är naturligtvis inte alla elever lika attraktiva för de vinstdrivande skolorna.

Skolpengen är ingen absolut sanning för vad ett barns utbildning faktiskt kostar i verkligheten.

Vissa barn behöver – och har rätt till – mer stöd för att klara av skolgången. Det här extra stödet innebär både tid och resurser för skolan och det i sin tur är pengar.

Med andra ord: Vissa barn kostar mer än andra i skolsystemet. Gissa vilka barn som de privata vinstdrivande stora aktiebolagen helst vill ha i sina skolbänkar?

Gissa vilka barn som ger ägarna högst vinst? De barn som kostar mest eller minst? Det behövs verkligen inte något Nobelpris i ekonomi för att klara den matematiken.

Konstnären Peter Tillbergs kända klassrumsmålning från 1970-talet ”Blir du lönsam, lille vän?” är smärtsamt aktuell.

Ambitionen med en fri marknad var att det skulle höja den allmänna kunskapen hos eleverna. Men Sverige kan inte stoltsera med att ha klättrat uppåt på PISA-resultatens mätningar.

Det gick alltså si så där. I stället har en segregerad skolvärld skapats. De föräldrar som aktivt väljer skolor åt sina barn har socialt kapital och inte sällan själv ett CV med högre studier. Den så kallade valfriheten är till för dem som faktiskt har muskler att välja och viljan till det. Det i sin tur är väldigt ofta en privilegierad grupp i samhället.

Och deras barn har det generellt lättare i skolan och kräver mindre resurser. Därmed kan vinstdrivande skolor pressa ner lärartäthet, få mer pengar i systemet. Pengar som kan proppas i aktieägarnas penningmadrasser.

Med andra ord: Skolan har blivit en plats där skattemedel möjliggör feta vinster för ägarna. Detta kring ett narrativ av uppumpade betyg, lägre lärarlöner och aggressiva marknadsföringskampanjer till ”rätt” målgrupp.

Svenska folket har förstått att det här sättet att behandla barns utbildning inte är vettigt eller försvarbart. En majoritet av befolkningen är för att vinster i välfärden ska bort, eller i vart fall regleras.

En viktig ögonöppnare var när koncernen John Bauer gick i konkurs 2013. Eleverna som skulle börja sin skola under hösten hade ingen skola kvar. De var inte längre tillräckligt lönsamma i en snårig företagskarusell.

Det blev upp till elevernas kommuner att utöka sin verksamhet, eftersom kommunerna är skyldiga att ge barn utbildning.

Kommunerna fick alltså städa upp haveriet och eleverna fick en stökig skolstart. Grundaren blev rik som ett troll. Det var inte konstigt att vinster i välfärden blev en intensiv valfråga 2014.

Efter valet tillsatte den rödgröna regeringen en utredning för ett nytt regelverk för offentlig finansiering av välfärdstjänster. Nu finns ett förslag. Lobbyister försöker få det till ett kontroversiellt förslag. Det är det inte.

Skattepengar som är till för skolan, ska stanna i skolan. Det vill säga, en reglering av hur mycket vinst skolföretag som bedrivs med skattemedel får ta ut.

Det skulle inte lösa alla problem med den uppdelade skolvärlden. Men oseriösa aktörer skulle tacka för sig. Att de nu skriker så högt handlar om en sak, risken att deras plånböcker blir tunnare.

Men jag imponeras inte av deras fäktande, för skolpengen ska gå till eleverna.

Det är därför vi betalar skatt, inte för att skolägare ska kunna skåla i champagne över ännu en lyckad aktieutdelning.