Nej, det är #inteförhandlingsbart
Att kvinna efter kvinna i bransch efter bransch sluter upp och säger ”vi har fått nog” väcker en känsla av befrielse, skriver Arbetets chefredaktör.
Efter ett tag började han gå på mig fysiskt. Jag blev våldtagen. Du har väl humor? Lilla flicka. Bara jag får känna på de här först. Jag blev sexuellt ofredad. Ska vi gå hem och knulla? Vi uppmanas hålla oss undan för vissa män. Jag grät och spydde om vartannat.
Jag blir rasande av att läsa vittnesmålen i metoo-uppropen. Den latenta frustration som följer de flesta kvinnor genom livet vaknar upp.
Allt detta som vi ska behöva stå ut med. Som är så vanligt att vi tidvis inte ens orkar reagera.
Vi lär oss släta över. Bita ihop. Vi kan kalla det en överlevnadsstrategi. För annars skulle det driva oss till vansinne.
Vittnesmålen vi kunnat läsa de senaste veckorna sträcker sig från en yrkeskår till en annan.
Nya yrkesgrupper tillkommer, liksom nya vittnesmål. Ingen bransch går fri.
Inte heller facket är förskonat. I veckan har det fackliga uppropet #inteförhandlingsbart tagit form.
Jag blir rasande av att läsa vittnesmålen i metoo-uppropen. Den latenta frustration som följer de flesta kvinnor genom livet vaknar upp
Ett upprop mot sexuella trakasserier, övergrepp och sexism som samlar 1 501 underskrifter. Inget enskilt förbund är unikt, undertecknarna återfinns i allt från LO- till TCO-, Saco- och chefsförbund.
Arbetet har fått ta del av allvarliga uppgifter om sexuella trakasserier i den fackliga sfären.
På kursgården Runö förekommer sexuella trakasserier och andra typer av kränkningar som är så vanligt förekommande att kvinnor väljer att avstå från att gå kurser.
Just nu utreds två incidenter som inträffat på Runö. Två kvinnor som är aktiva inom Kommunal kände sig trakasserade av förtroendevalda män från ett annat förbund.
I mig väcker uppropen under metoo och inteförhandlingsbart en känsla av raseri. Men också en känsla av befrielse
Det får Kommunals ordförande, Tobias Baudin, att tala i termer av att man måste överväga om man ens kan skicka sina förtroendevalda på tvärfackliga kurser framöver.
Det lämnar facket med en synnerligen tung uppgift att hantera vad som nu framkommer. En förändring måste till.
I en viktig signal säger sex kvinnliga LO-toppar i en debattartikel på arbetet.se att nolltolerans ska gälla mot sexuella trakasserier. Det går inte nog att understryka vikten av att visa att det ligger allvar bakom de orden.
I mig väcker uppropen under metoo och inteförhandlingsbart en känsla av raseri. Men också en känsla av befrielse.
Att kvinna efter kvinna i bransch efter bransch sluter upp och säger ”vi har fått nog”. Att vi tar stöd i varandras erfarenheter och upplevelser och sätter ner foten.
Det är något att bygga vidare på. I facket liksom överallt annars i samhället.
