Klart att barnmorskorna drar
Varför finns det aldrig pengar till oss inom vården? Varför beskrivs vi och behandlas som utbytbara, frågar sig Arbetets krönikör.
Hon har jobbat som barnmorska i mer än femton år. Mestadels på förlossningen. Långa nätter med flera patienter nära att föda samtidigt. Stressiga dagar när alla rum varit fullbelagda.
Hon har handlett mängder med studenter och skolat in fler kollegor än vad hon kan räkna. Sedan ett år driver hon ett projekt för kvinnor med extra behov av vård i samband med graviditet och förlossning.
Hon är i princip ensam i landet med sitt arbete. Hon kombinerar prevention, utbildning till andra yrkesverksamma och kliniskt arbete. Hon är en sådan som utvecklar vården och gör den tillgänglig för dem som behöver den allra mest.
På sitt lönesamtal fick hon veta att det arbetet – fantastiskt och unikt i sitt slag – inte var något som skulle eller kunde lönepremieras. Trots att det projekt hon driver fått utökade anslag.
…hon är bara en i raden. Av undersköterskor, sjuksköterskor och barnmorskor som får veta att det inte finns pengar till att betala för kompetens eller erfarenhet
Så hon sa upp sig. Hon begärde ingen fantasisumma. Hon bad om en lön några tusenlappar högre än den nyutexaminerade kollegan hon i våras skolade in på förlossningen.
Hon skulle kunna vara den enda. Det hade gjort mig ledsen som vän och upprörd som kollega. Men hon är bara en i raden. Av undersköterskor, sjuksköterskor och barnmorskor som får veta att det inte finns pengar till att betala för kompetens eller erfarenhet.
I Aftonbladet läser jag om den erfarna sjuksköterska på en specialistavdelning som också fått höra samma sak. Din kompetens är viktig och unik, men vi kan inte ge något i lön för den.
Under det sista året hade allt fler av hennes kollegor slutat och ersatts med bemanningssjuksköterskor. Förvisso duktiga sjuksköterskor, men utan erfarenhet av både de avdelningsspecfika sjukdomarna och rutinerna.
Dessutom, av givna skäl, ointresserade av jobba med att utveckla omvårdnaden på avdelningen, eftersom de snart ska vidare till nästa bemanningsuppdrag.
Deras lön var tusenlappar högre än den hon bad om för att känna sig värderad nog för att vilja stanna med fortsatt huvudansvar.
Och som om det inte räckte visade det sig att konsulten som hade ersatt chefen kostade hundratusen kronor i månaden. Men till henne saknades det.
Det är något med vården. Något med synen på kvinnors arbete i de vårdande yrkena. Att det aldrig finns pengar till oss. Att vi ofta beskrivs och behandlas som utbytbara.
Som ett antal rader i ett schema som ska gå ihop. Pinnar i statistiken. Händer som ska göra jobbet.
Vi har kommit till en punkt där vi kräver mer än det. Lön handlar så klart om att känna sig värderad och uppskattad av sin arbetsgivare. Men lön betalar också hyran, barnens nya vinteroverall och ska bli en pension att leva på.
Det kostar att sitta med ständiga nyrekryteringar, skola in de som anställs och försöka kompensera för erfarenhetsförluster
Därför säger kollega efter kollega upp sig. Byter jobb. Börjar jobba på bemanningsföretag. Lämnar vården helt. Byter arbetsplats igen. Jobbar som vikarier på sina gamla arbetsplatser med högre timpenning än vad de hade där som fastanställda.
Allt det är egentligen orimligt. Det gör vården sämre. Det drabbar patienter och kollegor som är kvar. Det kostar att sitta med ständiga nyrekryteringar, skola in de som anställs och försöka kompensera för erfarenhetsförluster.
Det kostar i arvoden till bemanningsföretag och konsulttjänster. I övertidsersättning och i förlängda sjukskrivningar.
Och ändå. Får ytterligare en kollega, med en unik kompetens, höra att den inte är värd något. Det är ett så oerhört kortsiktigt sätt att försöka spara pengar.
