Sophie Vuković vill ha suddiga kanter hellre än gränser

ARBETET PROMENERAR MED Sophie Vuković. Välkommen till konstgräsplanen, står det på den nedklottrade skylten som förbjuder rökning, snus, hundar och skruvdobbar.

Några barn skjuter mot ett mål, i övrigt är anläggningen som inramas av höstlöv öde. Sophie Vuković lutar sig mot stängslet och minns en kärleksfull stämning, vänner, bekanta, mängder av ansikten.

”December 2013. Jag står i folkmassan på den stora manifestationen i Kärrtorp i Stockholm.”

Så inleder berättarrösten hennes film Shapeshifters. Den blandar dokumentära intervjuer med föräldrarna, hemvideor och nya, gestaltade scener, och hon – som är uppvuxen i Australien och Sverige med kroatiska föräldrar – undersöker minnen och bilden av ett mellanförskap.

Nu har det skett en normalisering av rasismen i allmänhet, och i politiken i synnerhet

Filmen blir en hyllning till att skapa sig ett hemmahörande i nya former. Till värdet i vänskap, den som inte hindras av några nationsgränser.

Snart fyra år efter det som kallats Sveriges största samling mot rasism har vi promenerat hit, till Kärrtorps IP. Då samlades 16 000 människor, det ”var hopp i luften”, enligt filmens berättarjag.

– När jag tänker på det var det precis i början. Folk var chockade: ”Det här ska inte få hända igen”, en nästan naiv känsla. Nu har det skett en normalisering av rasismen i allmänhet, och i politiken i synnerhet, säger hon, när vi går upp mot torget, där den första, mindre demonstrationen hölls en vecka tidigare, den som attackerades av ett trettiotal nazister.

Vårt samtal börjar här, i förorten som 2014 fick med ett ord i nyordslistan. Att ”kärrtorpa” blev att ”göra motstånd mot nazistisk propaganda och nazistiskt våld”.

Men det fortsätter, precis som filmen Shapeshifters, in mot mer komplexa frågeställningar. Den ställer frågor om identitet på ett känslomässigt, konstnärligt sätt.

När jag frågar om ord som ”integration” och ”främlingsfientlighet” passar hon, ”min hjärna funkar inte med sådana begrepp”.

– Jag kan inte skriva en debattartikel, allt känns hårt och förenklat. Jag gillar suddiga kanter, det är därför jag håller på med film, säger hon.

Inledningen lyfter fram den dubbelhet som präglar filmen:

”De som håller tal upprepar: Det här är vårt land också. Det här är också vårt hem. Vi är inga främlingar”.

Den scenen handlar för henne inte så mycket om rasism, säger hon, utan om att behöva försvara sina rättigheter.

– Varför behöver vi gång på gång stå och hävda det? Jag vill inte dissa den typen av aktivitet och solidaritet, det är väldigt fint, det handlar om empowering, men det handlar också om att vi kanske måste sluta kämpa för att hävda vår plats. Det är kanske samhället som behöver tänka om och hitta ett nytt sätt att vara på.

Filmen kom också ur en frustration kring bilden av saknad. Att mellanförskapet skulle handla om att sakna en traditionell uppväxt, en traditionell tillhörighet, på det sätt som en person som inte migrerat antas göra.

– Det kan vara förvirrande att behöva positionera sig lite annorlunda, men det är inget jag mått jättedåligt av, säger hon.

Man formar sin egen identitet, som inte bygger på kategorier som antingen inkluderar och exkluderar

I filmen får språk en viktig roll. Sophie Vuković visar, inte minst i de dokumentära intervjuerna, på vikten av förhållandet till olika språk: i hennes eget fall svenskan – det tillkämpade, kroatiskan – barndomsspråket, och engelskan – det formella som så många behärskar.

I stället för att vara en plats präglad av en nation kan hemmahörande i vår globaliserade värld vara den symbios som uppstår i en vänskapsrelation, anser hon.

Känslan av att vara del i något större. Huvudpersonerna i filmen skapar en egen värld genom att leva sig in i mangaserier, de blir ”shapeshifters”, gestalter som byter form.

– Jag tänker att filmen hyllar alla sådana sammanhang, relationer eller rum där man skapar något gemensamt utifrån att man äger vilka man är. Man formar sin egen identitet, som inte bygger på kategorier som antingen inkluderar och exkluderar.

Samtidigt som en ”shapeshifter” är expert på att anpassa sig, kan den också svika en värld där den varit hemma, för en annan.

Därför blir filmen också sorgsen, säger hon, eftersom även den gemenskapen är bräcklig, och det stora kollektivet utopiskt.

Men så framhåller hon minnenas betydelse för de flesta av oss:

– Jag tänker mig att våra minnen matar oss, ger oss energi. Ibland är minnena starkare än det som finns i våra relationer just nu. Jag tycker det är ganska fint.