”Mer byråkrati löser ingen lärarbrist”
Almegas recept för att lösa lärarkrisen riskerar leda till mer byråkrati, sämre arbetsvillkor och även betygsinflation. Det skriver Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund i en slutreplik.
Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund.
SLUTREPLIK. I en replik på min artikel från den 6 oktober skriver Fredric Skälstad från Almega att företag och branschorganisationer i dag återkommer med berättelser om kompetensbrist och rekryteringsproblem.
Det är just en sådan brist jag beskriver i min artikel – lärarbristen.
Jag beskrev denna brist i ljuset av regeringens satsningar på vuxenutbildningen. Satsningarna som i och för sig är lovvärda riskerar nämligen att också leda till en försämring av utbildningens kvalitet, till exempel med orimligt stora undervisningsgrupper, om man inte kompletterar dem med fler insatser.
Vad är då Fredric Skälstads eget recept för att komma till rätta med den beskrivna situationen. Jo, hans lösning är att kommunerna ska lägga större vikt vid kvaliteten i de upphandlingar som sker och studera framgångsexempel.
Förutsatt att man ska genomföra upphandlingar är receptet förstås svårt att motsäga, men frågan är varför kommunerna ska ägna tid och kraft åt detta i en situation när det är tillgången på lärare som är den stora flaskhalsen för att åstadkomma kvalitet i utbildningen.
Hur antalet utbildningsanordnare kan öka tillgången på lärare är dessutom svårt att förstå. Om man i stället för att tänka i teoretiska modeller studerar vad som faktisk hänt så är det ett välkänt faktum att modellen med att upphandla till lägsta pris lett till uppenbara kvalitetssänkningar.
Detta i form av försämrade arbetsvillkor hos dem som fått söka arbete hos dessa alternativa utbildningsanordnare. Så lockas inte fler till läraryrket – tvärtom.
Auktorisation, certifiering och utvärdering som Fredric Skälstad skriver om är dessutom inte något som sker utan en byråkratisk överbyggnad. Att nu bygga upp sådana system känns helt enkelt som oklokt använda resurser.
Den ”resultatersättning” som Fredric Skälstad vill se som ett sätt att få ”ständiga förbättringar och ökad kvalitet” riskerar endast att öka den betygsinflation som redan i dag är ett problem inom vuxenutbildningen.
För lärare kan sådan ”resultatersättning” leda till en sämre arbetsmiljö, där lärare pressas att sätta godkända betyg och de som går utbildningen kan få en känsla av godtycke som undergräver deras motivation.
Att det är svårt att få kommuner att vikta kvalitet före pris vet vi redan av erfarenhet. Pris är lätt att mäta medan kvalitet är betydligt svårare. I slutändan blir det ändå ofta priset som avgör.
Det som i stället behövs är att locka legitimerade lärare med goda arbetsvillkor och högre löner till vuxenutbildningen. Lärarna måste ha rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. Då kan de individanpassa undervisningen så att den enskilde får möjlighet att lyckas.
Detta borde stå i förgrunden i stället för att den enskilde ska behöva fundera på utbildningsanordnare. Det är ett val som ingen efterfrågar.
Allra minst de som nyligen kommit till Sverige.
