Kjell Johanssons nya berättar hur klassamhället formar oss

RECENSION. En av de två söner hon ska föda kommer att bli en berömd man och ihågkommen i långliga tider. Det får fabriksarbetaren Ellen Broms höra av spådamen Madame Rosita som ung. Orden kommer att påverka kommande generationer på ett ödesdigert sätt.

En av landets främsta Stockholmsskildrare och arbetarförfattare är tillbaka med en ny roman.

I Familjen berättar Kjell Johansson om en helt vanlig och därför alldeles unik familjs liv på Södermalm i Stockholm från andra världskriget och fram till i dag.

Det är också en berättelse om Sveriges utveckling från ett i stort sett ödesbestämt klassamhälle med utbredd fattigdom till en modern välfärdsstat.

De unga väninnorna Ellen och Vera kunde inte vara mer olika, men deras vänskap är robust. Vera är fåfäng, och politiskt driven, för att inte säga dogmatisk kommunist. Ellen är hennes motsats, men med ett grundmurat rättvisepatos.

De finner varandra i arbetet på Konsumhuset på Folkungagatan som bland annat rymmer en charkuterifabrik, eller ”Korvfabriken” som den kallas. Där arbetar de två kvinnorna hårt sex dagar i veckan och flyttar allteftersom ihop i en liten lägenhet på Östgötagatan.

Det är också en berättelse om Sveriges utveckling från ett i stort sett ödesbestämt klassamhälle med utbredd fattigdom till en modern välfärdsstat

De möter ett brödrapar, Tage och Stig, och även dem delar väninnorna på. Livet skulle ha sin predestinerade gång med barn, hemmafruliv och hårt arbete – om det inte vore för politiken.

När Nazi-Tyskland invaderar Danmark och Norge känner Vera och Ellen att de måste agera. Historien om den svenska motståndsrörelsen brukar bestå av idel manliga hjältekrönikor: Folke Bernadotte med de vita bussarna och publicisten Torgny Segerstedt i Göteborg.

Mer sällan talas det om alla arbetare som satte allt på spel genom att organisera sig för att gömma flyktingar och på olika sätt bekämpa nazismens frammarsch.

Kjell Johansson påminner förtjänstfullt om en förbisedd del av historien, som dessvärre återigen känns aktuell.

Vera och Ellen går med i motståndsrörelsen Anjongruppen som står Sovjetmakten nära.

I det tyskvänliga Sverige anses detta vara brottsligt och trots att de båda kvinnorna är gravida blir de dömda till fängelse på Långholmen. Ellen friges snabbt, medan Vera, som ansetts ha en nyckelposition i rörelsen, får avtjäna ett år och föder sin dotter Sasja i fängelset.

Ellen får ta över ansvaret för dottern samtidigt som hon föder sonen Folke och redan året därpå kommer bokens berättarjag, lillebror Sigvard.

Barnens fäder är rätt hopplösa karlslokar, och ganska snart har de försvunnit ur Ellens och Veras liv. I stället hjälper kvinnorna varandra att uppfostra de tre barnen och kallar på maffiavis sig för Familjen.

Det svenska folkhemmet växer fram och plötsligt får även begåvade men fattiga barn möjlighet att läsa vidare.

Mest begåvad av dem alla är Sasja. Hon är sin mors dotter och ivrar efter samhällsförändring, Socialdemokraterna är i det avseendet hopplöst senfärdiga i hennes ögon – ända tills hon besöker Östberlin i mitten av 1980-talet.

Eftersom bokens huvudkaraktärer är jämnåriga med författaren själv är det nog inte otroligt att Kjell Johansson (född 1941) har plockat en hel del stoff ur sitt eget liv.

Kjell Johansson skriver inga direkta Hollywood-fantasier, utan om det lilla livets vedermödor och små mirakel

Särskilt bildningsresan känns typisk för en intellektuell, ung 40-talist. Det är de ryska klassikerna, franska existentialisterna, den amerikanska beatnikgenerationen, jazz och Hollywood som formar tonårens Sasja, Folke och Sigvard.

De kallar sig syster och bror och umgås symbiotiskt som syskon och bästa vänner. Men med tiden inträffar en händelse som gör att inget kan bli sig likt igen.

Att mamma Ellen alltid har ömmat lite extra för sin förstfödde son, Folke – kanske med Madame Rositas profetia ringandes i bakhuvudet – är en oaktsamhet som skakar om den sammansvetsade Familjen.

Den levnadsglada upptäckarlusta och kamratskap som präglat ungdomen mals med åren ned av motgångarnas och besvikelsernas kvarnstenar.

Kjell Johansson skriver inga direkta Hollywood-fantasier, utan om det lilla livets vedermödor och små mirakel. Min främsta invändning mot Familjen är att personteckningarna är lite skissartade, det gör att karaktärernas agerande ibland kan känns gåtfullt.

Men sådant är ju också klassamhällets inverkan på oss människor; det formar oss på ett ofta outgrundligt sätt.

Trots att Sasja, Folke och Sigvard har fått möjlighet att studera och resa ut i världen – något som varit otänkbart för tidigare generationer – förblir de i hemkvarteret på Söder.

Inte ens i ett välfärdssamhälle med alla dess möjligheter går det alltid att frigöra sig från det sociala arvets bojor.