”Att försvara nazisters demonstrationsrätt är inte att försvara nazism”
Författaren Elisabeth Åsbrink skriver en replik på Arbetets politiska redaktör Martin Klepkes ledare om nazisternas demonstration vid årets Bokmässa.
Martin Klepke svarar med slutreplik.
Författaren Elisabeth Åsbrink skriver replik på en av Martin Klepkes ledare.
LEDARREPLIK. Vilken sopig läsning av min text du gör, Martin Klepke. Skäms.
Hur kan man föra en debatt om så viktiga frågor och inte ens orka återge andras ord korrekt?
1.Min text i DN den 5 oktober, tar inte upp NMR, utan den högerextremistiska tidningen Nya Tider och bokmässan.
2.I samband med mässan i Göteborg möttes vi som deltog av argumentet att vi kunde delta för att vi var ”vita” och inte förstod oss på rasismens utsatthet. Min text var ett svar på det.
3.Jag menar att människor med erfarenheter av rasism och folkmord inte nödvändigtvis anser att bojkott är rätt strategi – tvärtom. Jag har kontaktats av flera överlevande som uttryckligen säger att vi demokrater ska visa motstånd genom att inte lämna plats, inte flytta på oss, inte låta oss störas.
4.Vill du debattera hur vi ska bemöta antidemokrater utan att själva bli antidemokratiska? Ok. Jag anser att NMR skulle ha demonstrationstillstånd, men på en helt annan plats än i centrala Göteborg den 30 september.
Men – märk väl: Att försvara nazisters rätt att demonstrera är inte ett försvar för nazism, utan ett försvar för de demokratiska spelreglerna.
På 1880-talet tyckte makteliten inte om socialdemokratins ideologi, utan ansåg den en fara för stat och allmän ordning. August Palm och Hjalmar Branting fängslades för vad de sa på gator och torg och i tidningar.
Det ska inte ske i en demokrati. Att vilja förbjuda de åsikter man hatar är inte den demokratiska vägen. Det finns lagstiftning som biter, och om den inte fungerar ska vi se till att den blir bättre brukad.
5.Dessa frågor är för viktiga för din slags ”verbala spyor”. Låt oss föra ett avgörande demokratisk samtal men på en hederlig och anständig nivå.
Martin Klepke svarar
Min läsning av din text är helt korrekt. I din krönika om ”offerstatus” i nazistdebatten kommenterar du, som du skriver, vithet kontra olika former av utsatt identitet.
Men du för också in personer som har lidit av nazismens härjningar under kriget. Det är detta jag i likhet med många andra ättlingar till nazismens offer reagerar på.
Ett sådan arv är inget att vare sig stoltsera med eller förneka, eller för den delen att paketera som ”offerstatus”.
Men den senaste veckans debatt visar uppenbart att vi måste prata ännu mer om vad som hände, för att möta den relativisering och trivialisering som annars helt tydligt lätt finner mark.
Ingen av oss vill förbjuda åsikter eller åsiktsyttringar. Nå, så låt oss lämna det.
Min principiella åsikt är dock att försöken att skapa en frizon för nazistiskt hot och hat med hänvisning till yttrandefriheten är en relativisering, en relativisering som blivit extra plågsam med den höga nivån av aggressivitet som präglat efterdebatten.
Du skriver att om inte lagstiftningen fungerar måste den bli bättre brukad.
Det är bra, för om vi nu finner en skillnad mellan å ena sidan demokratiska partier och å andra sidan nazismen som aktivt här och nu agerar för att ta ifrån partier och grupper av människor deras rättigheter och till och med deras liv, bör vi då inte i demokratins namn kunna diskutera hur vi bäst ska kunna undvika dessa angrepp?
Jag hävdar fortfarande att de som stöder nazisternas tystande aktioner med hänvisning till yttrandefriheten samtidigt tar ställning emot dem som nazisterna använder sin yttrandefrihet för att tysta.
Och det är naturligtvis en åsikt som jag aldrig kommer att skämmas för.
