Lars Winnerbäck är Ikearockaren

ESSÄ. Jag är en smula förvånad över hur mycket jag tycker om den norske ”Lillehammer”-regissören Øystein Karlsens Ett slags liv, hans bioaktuella film om Lars Winnerbäck.

Enstaka textrader på en radio någonstans undantagna har jag aldrig på allvar tagit mig an Lars Winnerbäcks musik, har bara konstaterat att han för varje år som har gått blir allt större och mer och mer en ofrivillig nationalklenod vars lyrik tatueras på mängder av alldeles genomsnittliga svenska underarmar.

Nästan allt man skulle kunna anklaga både dokumentärfilmen – och själva subjektet – för är det jag uppskattar mest med den.

När jag ser Ett slags liv och efteråt lyssnar mig igenom Winnerbäcks musikkatalog känns den faktiskt som en oerhört mild protest; en artig begäran om anständighet inlämnad till Försäkringskassan på en blankett som har sett likadan ut sedan 1971.

Han säger det aldrig högt men det lyser ständigt igenom som ett socialdemokratiskt mantra från den äldsta skolan: kan vi inte bara behandla varandra så väl vi kan? Och liksom påminna oss om den där uråldriga raden om ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”?

Så uppskattar jag även Lars Winnerbäcks egna förmåga att uppfylla kraven på att varje morgon vakna och vara just Lars Winnerbäck.

En sommar för många år sedan åkte jag Sverige runt som DJ med en turné som gick under det så festliga namnet Kalas.

Enstaka textrader på en radio någonstans undantagna har jag aldrig på allvar tagit mig an Lars Winnerbäcks musik

En av artisterna var just Lars Winnerbäck. I bussen mellan de mellanstora städerna i, mestadels, södra och västra Sverige satt han mer tystlåten än de flesta andra, lite för sig själv, och lyssnade på Bruce Springsteen-bootlegs i sina hörlurar.

Han verkade ha med sig dem alla på brända cd:s.

Winnerbäck hade, utan att någon av de andra banden som ingick i den här smakfulla paketturnén riktigt verkade ha förstått hur det hade skett, gått från att vara en sådan där trubadur som hörde hemma i kretsen kring de svenska punkoriginal som vägrade släppa både idealen och estetiken från KSMB och tidigaste Ebba Grön, trots att det redan var väldigt sent 1990-tal.

Plötsligt hade han blivit en folkkär riksangelägenhet, hans konkurrenter under turnén var bara större hemma på Riche i Stockholm. Ingen annanstans.

Ett av de andra banden, som nu fann sig snäppet under honom på turnéns spelschema, döpte om honom till Lasse Vinterdäck.

Det var väl inte menat att vara vare sig avundsjukt eller det minsta elakt, mest bara en larvig ordvits.

Men när jag ser Ett slags liv så framstår Vinterdäck som ett smått perfekt smeknamn.

Inte minst för att han ju, relativt sent i livet, har tagit körkort och är väldigt stolt och nöjd över den bedriften. Det framgår med en charmig övertydlighet i filmen.

Så han sitter gärna bakom ratten när han blir intervjuad.

Om någon artist i modern tid förtjänar att kallas Vinterdäck så är det, well, Lars Winnerbäck

Genom bilens vindruta tornar ett snöslaskigt Stockholm upp, motorvägen mot hans födelsestad Linköping är lika slaskig och den anonyma radhusgatan – kantad av alléer av idel nyponbuskar – där han växte upp likaså.

Om någon artist i modern tid förtjänar att kallas Vinterdäck så är det, well, Lars Winnerbäck.

Och så här nästan två decennier senare bör det betraktas som en komplimang ty just däri hittar man nog förklaringen till varför han är så omtyckt, till och med älskad.

Ingen annan letar – och hittar – så många uttryck som ögonblickligen beskriver just ett slags liv i Sverige: formulär ska vidimeras, burkarna återvinnas varannan torsdag och det blir visst mandelfisk som bricklunch idag igen.

Och det är nästan, nästan alltid tandläkarväder där ute.

Dessutom gör han det till musik som beter sig som det allra svenskaste vi känner till: en svenskt sävlig kött- och potatisrock som en gång ville vara från New Jersey men insett att den aldrig kommer längre bort från radhuslängorna och fritidsgårdarna än möjligen till en O’Learys-filial på Södermalm.

Ett slags liv är ingen revolutionerande dokumentär men den gör exakt det den föresatt sig att uppnå: den lunkar framåt i maklig takt, är tyst när det krävs och låter den smått motvillige huvudpersonen ta sig all den tid han behöver för att fundera, formulera sig och framstå precis som, tror jag, han vill.

Anständig, uppriktig och i absolut samklang med sin egen lyrik och musik.

Det är ett väldigt sympatiskt porträtt av en artist som sällan pratar med media.

Jag kan också känna igen mig i så mycket av det Winnerbäck genomlever.

Under en period drabbas han av akut panikångest och tampas med en utdragen depression, orkar inte gå upp ur sängen och saknar motivation.

Så många av oss har varit just där. Några tar sig ur det med medicin, andra medels terapi. En och annan självmedicinerar sig med alkohol eller andra droger.

Inte Lars Winnerbäck. Han tar körkort och börjar spela bordtennis vareviga söndag

Inte Lars Winnerbäck. Han tar körkort och börjar spela bordtennis vareviga söndag.

Och någonstans där släpper sakta depressionen och en vuxet klädsam harmoni infinner sig.

När Thåström för några år sedan, i en självutlämnande låttext från mitten av livet, insåg att ”sanningen är den att jag bara är typiskt svensk”, så hade han nog bara kunnat fråga sin kollega Winnerbäck som långt tidigare skulle kunnat berätta det för Pimme när han kuskade runt Central-Europa för att försöka hitta hem någon annanstans.

För det är det Winnerbäck gör på ett vis som så många har känt sig manade att försöka uttrycka i musik, ren litteratur och poesi.

För att inte tala om i tunbjörksk fotokonst eller Jan Stenmarks skämtteckningar.

Det handlar inte alls bara om det skandinaviska svårmodet som Winnerbäck själv så ofta återkommer till och också vill beskriva, fånga och tonsätta.

Ska man leta efter något som möjligen är hans akilleshäl, där hans ödmjuka image spricker en smula i sömmarna, så är det i den nästan undermedvetet kroniska drivkraften att vilja plocka ner oss ”ytligt kindpussande stockholmare” på jorden och berätta för oss att vi inte är så speciella som vi tror.

Hur vi, precis som alla andra i det här snöslasket, också står där i kön på Ikea en bister tisdagskväll strax före stängning.

Med våra värmeljus och fleece-filten Rutger i den blåa kassen.

Fotnot: Ett slags liv hade biopremiär den 6 oktober.