En vecka efter Bokmässan kan vi summera debatten om nazisternas intåg i det offentliga rummet.

Nazister marscherade, antalet besökare sjönk med 35 procent, judiska församlingsmedlemmar fick hjälp av vaktbolag för att ta sig till synagogan, Bonniers ställde in sin ritworkshop för barn då barnfamiljer inte vågade ta sig till lokalen, vi var många som såg den svarta lilla flickan som drogs bort av sin mamma när nazisterna närmade sig.

Och i radio sitter Utgivarnas vd Nils Funcke och kallar det en förlust för demokratin att nazisterna inte tilläts marschera hela sin väg.

Hur mycket ska man egentligen behöva stå ut med från nazistmarschens försvarare, de som i snällaste ordalag kan betecknas som aningslösa, med lite värre ord något jag inte ens vågar uttala.

För Utgivarnas vd är inte den ende som försvarar att nazisterna hotfulla marsch tystade andra och kallar detta uttalade hot för ”yttrandefrihet”.

I TV står en av Sveriges mest namnkunniga undersökande journalister och uttrycker samma stöd. Och Aftonbladets kultursida gör ingen försvarare besviken efter sin helhjärtade uppbackning.

Det råder ingen tvekan om att försvaret för nazisternas medverkan och marsch har lyckats ta kommandot i den debatt som fortsätter efter att nazisterna har packat ihop sina sköldar, hjälmar och slagträn och åkt hem.

Men vem ska man egentligen lyssna till?

Vi har några få kvar som vet vad som hände med yttrandefriheten när nazister senast marscherade i Europa. Och vi har deras efterlevande.

Det är till exempel Hédi Fried, överlevande från Auschwitz, som använder sin expertkunskap till att varna för nazisternas frammarsch.

Expert var min egen Tante Co som nere i sin barnavikt överlevde en lång tid i koncentrationslägret Ravensbrück och även den långa dödsmarschen därifrån.

Expert var min Oom Bart som decennier senare i demensen var otröstlig och varje sekund återupplevde huggen och slagen från fångvaktarna.

Men i Sverige 2017 tvingas vi lyssna till självutnämnda ”yttrandefrihetsexperter” och andra nazistmarschförsvarare som med en svårförståelig aggressivitet försöker mästra Hédi Fried, Tante Co och Oom Bart.

På DN:s kultursida avfärdar författaren Elisabeth Åsbrink egna erfarenheter från koncentrationslägren som ”offerstatus”, likt yttringar av tröttsam vänsterflummig identitetspolitik.

I den fortsatta debatten bör vi dock kunna enas om två saker:

  1. Det juridiska läget var oklart. Efter den grundliga genomgång av rättsläget som gjorts av dem som verkligen är tryckfrihetsexperter och inte bara kallar sig för det, så står det klart att polisen kunde ha funnit lagstöd både för ett ja och ett nej till marschen. De kunde också ha ändrat färdväg, tid med mera med hänvisning till lagtexten.
  2. När det inte handlar om juridik så handlar debatten i stället om vilket värde vi tillmäter demokratin och att alla människor ska ha rätt till yttrandefrihet, även de som på grund av hudfärg, religion eller politisk åsikt kommer att utrotas om nazismens drömsamhälle får råda.

Med det sagt borde det vara tydligt att nazisternas mål med marsch och propaganda var att tvinga just dessa människor till tystnad.

Att förväxla detta tvång till tystnad med yttrandefrihet är ett fatalt misstag.

Försvararna av nazimarschen kan aldrig fly undan det faktum att de samtidigt som de tar ställning för nazistmarschen som den kom att bli också tar ställning emot dem som nazistmarschen tystade.

Och jag undanber mig fortsatta hån och verbala spyor. Dessa fnysningar mot de slutsatser vi kan dra från koncentrations- och arbetslägrens historier får mig att må illa.