Epokens slut i Säffle

Ljuset flödar in i Oceanhallen på Fengersfors bruk. Här hänger porträtt på 175 personer i täta rader. De flesta bär blåkläder. Alla är fotograferade de sista månaderna på Volvo Buss i Säffle, Karossen i folkmun.

Utställningen visades för första gången 2014 och har nu också blivit bok.

– Vi ville göra något mer beständigt, sätta texterna på pränt, säger Malin Robertson Harén.

Vi backar i tiden, till 3 oktober 2012. Fotografen Malin Robertson Harén och konstnären Lars Andersson Schaar klurade på idéer till en utställning samtidigt som Volvo gick ut med en stor nyhet.

Produktionen på karossfabriken i Säffle skulle av besparingsskäl flytta till Polen. En hundraårig epok närmade sig därmed slutet.

– Vi tänkte att det vore spännande att följa den sista tiden på fabriken, vara med och skriva historia. Men det är känsligt när man kommer utifrån, vi visste inte alls hur vi skulle bli mottagna, säger hon.

Volvos ledning sa ja. För Malin Robertson Harén och Lars Andersson Schaar återstod att sälja in idén till kollektivet. De övade till långt in på natten och klev in på fabriken med nervösa steg. Där mötte hundratals arbetare med armarna i kors och skeptisk uppsyn.

– Det var läskigt! Men när vi var klara fick vi spontana applåder, de kände väl något slags förtroende för oss, säger hon.

Konstnärerna fick fria händer och fint bemötande. De tror att det beror på att de var just konstnärer – inte journalister på jakt efter en snabb story.

”Den sista färden från fabriken”

Debatt

Jag förstår precis hur milsvid skillnaden är. I en annan stad i en annan tid var jag en arbetare med ständig kris på jobbet – som bilbyggare på Saab Automobile i Trollhättan, mellan 1990 och 2004.

Allt som oftast hängde reportrar med block och mikrofoner utanför grindarna. De var på jakt. Ville fånga arbetare som skulle säga något om det senaste hotet som oftast berodde på ett beslut i en annan världsdel.

Jag gick omvägar. Ville inte synas på bild efter att ha klivit upp 4.30 för att hinna till morgonskiftet. Visste aldrig riktigt vad – om något – jag ville säga.

De anställda på Volvo Buss fick en helt annan chans att ge röst åt sina tankar. Lars Andersson Schaar och Malin Robertson Harén var på plats varje måndag i över tre månader.

De fotograferade, filmade, pratade, lyssnade. Hon hade förväntat sig att höra mer ”jävla Volvo” men oväntat många var stolta och fyllda med jävlar anamma.

– Alla jobbade på ända in i det sista och jag var otroligt fascinerad över hur de orkade. Det var någon slags prestige i att leverera bussarna i tid och med kvalitet; ”de ska inte kunna komma och klaga på slarvjobb”.

Konstnärerna tog också del av frustration, besvikelse och sorg. Vissa var rädda för att stämpla ut efter många år. Ett par som båda jobbade på Karossen hade precis köpt hus – kunde inte ledningen ha berättat några månader tidigare?

Andra hade förslag på förbättringar som kanske, kanske hade kunnat rädda jobben om de bara fått en chans att prova.

– Nästan alla har sagt att om fabriken inte hade lagt ner skulle de helt säkert ha jobbat kvar. Känslan var att alla trivdes väldigt bra. De gillade det sociala och att det var någon slags frihet under ansvar, säger Malin Robertson Harén.

Hon tar upp ett exemplar av den nytryckta boken. På omslaget tittar Jan Olsson, med 29 anställningsår, rakt mot betraktaren. Han har ett litet leende på läpparna, rak rygg och armarna vilar i kors på bröstet.

– Jan var hyfsat ung men hade ändå jobbat jättelänge. Vi gillade hans självklara, stolta pose.

Boken följer produktionen kronologiskt, från chassi och tak till lager och leverans. Dokumentärfoton på arbetet varvas med porträttbilder och intervjuer. Läsaren får också svar på vad som hände sedan med några av arbetarna. Flera har fått nya jobb som de trivs med.

Lars Andersson Schaar har arbetat med många konstprojekt tidigare, men Karossen var något utöver det vanliga.

– Jag funderar än i dag på vissa människor. Hur ska det gå för dem? Då blir jag så glad när någon berättar att livet tagit en helt annan vändning än de tänkt sig.

Han arbetar som guide och assistent på Mentalvårdsmuseet i Säter och läser ofta om tidigare patienter. Däremot saknas röster från människorna det verkligen handlar om. Tanken bakom Säffleprojektet var att få ett annat perspektiv.

– Arbetet bygger mycket på att nu händer någonting som kommer att påverka väldigt många människor. Vi skriver den här historien med rätt röst.

I höst fortsätter lanseringen av boken och planen är att utställningen når nya arenor nästa år. Projektet är för intressant som tidsdokument för att hållas gömt, tycker Malin Robertson Harén.

Minna Ulin