De allra flesta resor jag gör till och från mitt jobb följer samma mönster. Jag småspringer för att hinna med tunnelbanan. Står ihopträngd med andra nyvakna morgonresenärer tills jag byter vid t-centralen och hoppas på fönsterplats.

I min väska ligger en halvläst bok som jag önskar att jag orkade fortsätta på. I stället tittar jag på stationerna som passerar, på vänners statusuppdateringar i sociala medier och på tidningarnas rubriker. Börjar känna igen andra med samma mönster som mig. Hon med hunden som kliver på vid Fridhemsplan. Tjejen som alltid har något rosa på sig och ofta pratar i mobil. Läraren från Södermalm som ägnat flera av resorna åt att rätta prov.

Vägen hem är på samma sätt. Men med en annan trötthet i kroppen. Tittar på boken, men väljer nästan alltid spelet i mobilen. Vissa dagar med en kollega. Pratar om sommaren. Om helgen. Om jobbet, frustration och stolthet i en blandning.

På hemresorna ser vagnen annorlunda ut. Mer tom. Jag får alltid sitta hela resan. Andra bekanta ansikten. Som delar ut lappar med berättelser om sjuka barn i ett annat land. Som presenterar sig med namn och undrar om jag har en krona att avvara när de behöver betala för en sovplats till natten. Som sitter vid spärrarna och hälsar på mig när jag kliver av och går sista biten hem.

Samtalet om jobbet kommer av sig. Stressen över för många patienter går inte att jämföra med att sakna bostad eller att ens barn är sjukt hundratals mil härifrån. Den enorma orättvisan är omöjlig att ta in och förstå vidden av. Privilegiet att ha fötts här. Att (ännu) inte ha halkat ur de sociala systemen. Att inte offentligt behöva berätta sin berättelse om utsattheten och fattigdomen för att kanske få en krona eller två i den framsträckta handen.

För att det inte längre räcker med att säga ”just nu behöver jag hjälp”. Utan att det i allt högre utsträckning verkar krävas en berättelse där den enskilda behöver blotta sin nöd så den träffar oss in på bara skinnet för att pengar ska omfördelas.

Skriva statusuppdateringar om att inte ha råd med julklappar eller hyran. Visa en tummad bild på tre små barn utanför ett halvfärdigt hus. Berätta för en halvfull tunnelbanevagn om utsatthet i barndomen och år av hemlöshet.

Kanske kan man tolka det personliga berättandet om fattigdom som ett resultat av att hela samhället numer vräker ut sina privatliv och jagar gillamarkeringar och klick i offentligheten. Att vi kräver mer för att bli berörda.

Men jag tror inte att det är vad det handlar om. Snarare är det trygghetssystemets maskor som glesar ut nu. Fler rasar mellan. Och i stället för ett välfärdssamhälle där vi tar hand om varandra på ett strukturellt plan krävs nu i större utsträckning enskilda individers välgörenhet för att människor ska överleva.

Jag tänker att den som har så klart ska ge. Ministrar som i intervjuer berättar med stolthet att de inte skänker pengar, äcklar mig. Som om den enskilda fattiga blev än fattigare, skulle problemet lösas.

Snarare behöver ju en politiker kunna skapa en struktur som gör att alla människor kan få behålla sitt människovärde i det här samhället. Utan att sparka på dem som just nu ligger allra längst ned.