En flykting korsar sitt spår

13 MÅNADER del 8/3 månader kvar. Han har ju varit här en gång tidigare, fast han minns ingenting. Den där oktobermorgonen är helt suddig, säger han när vi möts på Hovedbanegården i Köpenhamn och det snart gått två år sedan hösten 2015. Då var Marwan Arkawi en av alla flyktingar som kom hit med tåg från Tyskland.

– När jag klev av tåget kom en kvinna från Röda korset springande och frågade om vi skulle till Sverige. Jag visste inte var jag var, bara att jag ville vidare. Vi var så nervösa. Hon pekade på ett tåg och vi sprang. Det var ren adrenalin.

Ombord på Öresundståget klev dansk polis på och frågade vilka, av de cirka 40 som Marwan reste med just då, som ville stanna på dansk mark. En familj klev av.

I den första texten om Marwan Arkawi berättade han att Dramatenföreställningen Det levda baklänges, där han spelar sig själv, eventuellt skulle gå upp i andra nordiska länder. Men till Danmark skulle han aldrig tillbaka. Orsaken var landets flyktingpolitik som han ”väl kände till”.

– Jag var nog fortfarande lite i chock när jag sa det. Nu känner jag mig trygg här på gatorna. Men så har jag ju det här numera, säger han och tar upp sitt svenska id-kort. Fast jag vet att här finns en extrem högerregering som inte vill att flyktingar ska komma hit, de tar ju till och med flyktingars smycken. Så varför skulle någon vilja hit?

Det är betydligt färre flyktingar som söker asyl i Danmark än i många andra europeiska länder. Man kan väl säga att retoriken fungerar, eller inte fungerar, beroende på hur man ställer sig till att landet knappt vare sig lockar eller tar emot så många asylsökande.

Bakom de mest uppmärksammade utspelen står utlänningsminister Inger Støjberg (liberala Venstre). Det var hon som satsade på annonskampanjer på arabiska i Libanon med information om halverade bidrag till asylsökande och en allt svårare familjeåterförening.

Det var hon som införde ”smyckeslagen” som ger dansk polis rätt att konfiskera asylsökandes värdesaker (vigselringar kom efter kritiken att undantas) för att själva finansiera uppehället.

Och det var hon som i våras la ut en bild i sociala medier där hon med ett brett leende höll i en tårta dekorerad med siffran 50 och den danska flaggan i marsipan och skrev, för att fira ännu en åtstramning:

”I dag fik jeg vedtaget stramning nummer 50 på udlændingeområdet. Det skal fejres!”

Men den hårda retoriken sträcker sig över partigränser. Den socialdemokratiske gruppledaren i folketinget, Henrik Sass Larsen, lyfte i sitt första maj-tal i år fram Australien som förebild för dansk flyktingpolitik. Ett land vars system kritiserats hårt av människorättsorganisationer, med flyktingläger på isolerade öar där det rapporteras om omfattande övergrepp och självmord bland barn och unga.

Många danska politiker säger rent ut att de vill hålla flyktingar borta vilket få svenska gör.

– Den politiska diskursen är väldigt annorlunda i Danmark. Många politiker säger rent ut att de vill hålla flyktingar borta vilket få svenska gör. Men sedan är skillnaderna i vad som händer när man väl kommit som asylsökande inte jättestora.

Det säger Nina Gren, doktor i socialantropologi vid Lunds universitet, som forskar om migration med fokus på de skandinaviska systemen. Men skillnader finns. Medan svenska asylsökande har rätt att bo var de vill, placeras asylsökande i Danmark i ett 40-tal asylcenter som ligger utspridda över landet. Inget ligger i en större stad.

– Känslan av att leva isolerat som asylsökande är nog större i Danmark. Det är en strategi för att integration inte ska påbörjas. Men det ska ju inte heller svenska asylsökande göra, även om det inte uttalas. De får ju inte läsa SFI till exempel. Statens logik är att asylsökande ska vara ”utvisningsbara”. Byråkratin har inte tid för integration, fortsätter Nina Gren.

Känslan av isolering måste å andra inte sidan ha en geografisk avgränsning. För Marwan Arkawi har snarare friheten att bo var man vill blivit ett mentalt fängelse. Under ett och halvt år i Sverige har han bott, eller hamnat i, Riksgränsen, Arboga, Upplands Väsby, Stockholm, Norrtälje. Och på varje ställe ett oräkneligt antal boenden: på anläggning, hos bekanta, hos hjälpande familjer, eget rum, delad lägenhet.

Till förra delen av den här artikelserien fick vi aldrig tag i honom. Det börjar bli ett mönster – samtidigt som artikeln publiceras hör Marwan av sig, ber om ursäkt och vill ses. Inte sällan med ny information som gör texten som just publicerats inaktuell.

Efter den förra artikeln skulle vi ses i Norrtälje där han blivit kommunplacerad. Han hade ett nytt boende och nytt jobb. Och han hade en tid att passa på SFI, men vi kunde ses innan. På väg mot Norrtälje ringer jag. Inget svar. Han dyker aldrig upp. På väg tillbaka mot Stockholm ringer jag fotografen till den här artikelserien, Alexander Mahmoud, som berättar att han under samma helg träffat Marwan på en bar i Västerås. Efter några dagar ringer Marwan, ber om ursäkt och berättar han att han håller på att flytta in med sin flickvän i Västerås. Norrtälje är redan dåtid.

Så vi får ses i Köpenhamn. Där ska han ju spela, och till jobb kommer han.

Marwan och flickvännen pratar konstant via Facetime. Hon köper ett köksbord som han bara måste se samtidigt som vi promenerar oss igenom den danska huvudstaden. Ibland vill han stanna och dricka något. Men aldrig sitta kvar någon längre tid. Alltid vidare. Jag frågar om han vill se något särskilt här.

– Not really, let’s just walk.

Han säger att det var i Turkiet som han bestämde sig för att Sverige skulle bli slutdestination. Han kollade upp Handelshögskolan och KTH. Målet var klart. Nu har han släppt de tankarna.

– Jag struntar i prestigeutbildningar. Jag har prioriterat om. Jag vill bara slå mig ner och ha ett liv fritt från drama. Det går inte att leva utan en fast punkt.

Har du slutat hoppas?
– Jag lever för dagen. Allt jag tänker på när jag vaknar är att klara dagen. Sedan kommer en ny dag där jag tänker så. Ibland går inte ens det.

Det är inte bara boenden som passerar revy i Marwans liv. Det finns också flera människor som vi mött under de här månaderna, som verkar bli kvar, när han fortsätter sin rastlösa väg åt andra håll.

– Yeah, that’s true. I fuck up eventually. I leave people behind. Min rastlöshet handlar också mycket om skuld. Jag vill fortfarande leva, ha kul. Men jag dras med en ständig känsla av skuld, att man inte riktigt kan ha kul när ens familj fortfarande befinner sig i en krigszon. Jag förtjänar inte att ha kul så länge de inte är trygga. Man får göra sitt bästa, även om man vet att det inte är bra nog.

Samtidigt tycker han inte att han har samma val som andra. På anläggningen stack han ut för mycket, säger han.

– Där hade jag inga vänner. Men jag var tvungen att spela med för att överleva. Vara vänlig, le och agera diplomatiskt.

Han säger att han blivit lurad och bestulen oräkneliga gånger.

– Så visst, jag har bränt många broar, men jag har också lärt mig mycket om hur människor i nöd fungerar. And it ain’t pretty.

Efter kilometers promenerande i hårda horisontella vindar är jag och Alexander Mahmoud rätt slut. Marwan fortsätter i samma raska steg utan riktning.

– Jag gick genom halva Serbien. Jag kan gå hur långt som helst. Det här är ingenting.

Visst, jag har bränt många broar, men jag har också lärt mig mycket om hur människor i nöd fungerar. And it ain’t pretty.

En annan skillnad mellan Danmark och Sverige är steget efter uppehållstillstånd, att bli medborgare. I Danmark, liksom i de flesta europeiska länder har man språk- och/eller kunskapstester. Även de har blivit svårare under ministern Inger Støjberg. I kunskapstestet ska 32 av 40 svar vara rätt för att en person ska godkännas som medborgare.

Frågor som skulle besvaras när den senaste versionen testkördes förra sommaren var till exempel ”Vad står det på inristningen vid Harald Blåtands runsten från 900-talet? (På runstenen står det att det var Harald Blåtand som införde kristendom i Danmark).

Två av tre kuggade. Marwan säger att han är övertygad om att Sverige kommer att införa tester för medborgarskap. Liksom så många andra tror inte heller han på att hans hemland kommer att överleva.

– Syrien finns inte längre. Det blir som Jugoslavien, staten försvinner. Och det värsta är inte att byggnader bombats bort. Det är att folket är mer splittrat än någonsin. Men ett land sitter inte i nationsgränser, utan i ett system, kultur eller vad det nu är. Jag kommer alltid att vara syrier, precis som att jag alltid kommer att vara människa.

Video från YouTube

Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.

Ja, visa innehållet

Källa: https://youtu.be/Z_AEj7PzOfQ

Migrationsforskaren Nina Gren säger att medborgarskap nog var en avgörande del för många syriska flyktingar som valde att passera Danmark och ta sig vidare mot Sverige.

– Syrier ser sitt land falla samman och förstår att det är långt bort att kunna leva där igen. Sverige fick ett rykte om sig att vara en humanitär fristad. Det fick ju konsekvensen att många blev väldigt besvikna när de väl kom.

Jag är trött på att berätta om min hemstad, om mamma och pappa utan att kunna träffa dem och om vänner som försvunnit. I’m sick and tired of the past.

Det är snart dags för Marwan att kliva upp på scenen för första gången på dansk mark. Föreställningen är utsåld. Han är inte nervös, säger han. Däremot trött.

– Jag är helt färdig med pjäsen, mentalt och fysiskt. Det får räcka nu. Jag vill inte fastna i det förflutna. Jag kom till Sverige för att skaffa ett nytt liv. Jag vill umgås med folk i min egen ålder och prata om vardagliga, roliga saker. Jag är trött på att berätta om min hemstad, om mamma och pappa utan att kunna träffa dem och om vänner som försvunnit. I’m sick and tired of the past.

Är du en flykting i dag?
– Jag har svårt för det ordet. Det väcker så många känslor hos folk. Jag lämnade en plats och tog mig till en annan. Det är vad jag gjort.

Vad hade du gjort under året om du inte haft föreställningen?
– Jag hade nog sökt fler jobb, antagligen haft praktik. Jag skulle nog ha lärt mig mer svenska. Jag hade nog stannat längre på något ställe. Men jag ångrar inget.

Strax innan han kliver in på teatern vill han ha tips på nattklubbar i Köpenhamn (och blir besviken eftersom jag inte kan en enda). Sedan säger han.

– You know what, Sandra, I don’t want to do this newspaper thing anymore. I’m done with this. This will be the last time we do this.