Det är en varm dag i maj och jag ska fotografera mina vänners bröllop. Lyckan skiner ikapp med allas vackra kläder och nyputsade skor.
Barnen är förväntansfulla och hjälper mig att hålla stativet till blixten när deras mamma och pappa gifter sig. En romsk kvinna på jakt efter pantburkar passerar med en svart soppåse i handen.
Senare inne i kyrkan är släkt och vänner samlade. Prästen läser den kända versen ur Ruts bok: ”Dit du går vill också jag gå och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.”
Några torkar en glädjens tår från kinden. ”Ditt folk är mitt folk.” Jag tänker på kvinnan som passerade förbi därutanför.
Bibelorden handlar inte bara om kärlek – och om att älska sin nästa – utan också om solidaritet.
Kvinnan som måste samla burkar för att överleva rör sig i skuggan av våra rika liv. Hon är van att överleva på resterna från vårt konsumtionssamhälle. Ett samhälle som inte är till för henne utan för mig och mina vänner.
Men ”din Gud är också min Gud”.
