LÄS OCKSÅ En av tre socialsekreterare mår dåligt

Socialsekreteraren Hanin Assali trodde att hon var allergisk. De röda och svullna utslagen dök upp på olika ställen på kroppen, försvann, och framträdde sedan på nytt.

När ett möte avbokades med kort varsel hann hon, för några veckor sedan, besöka vårdcentralen precis intill socialkontoret i Botkyrka.

Läkaren frågade henne hur det var på jobbet och om hon kände sig stressad.

– Då började jag hyperventilera. Han sprang ut och hämtade en psykolog och så satt jag där i 20 minuter och pratade med henne tills jag kunde andas normalt igen.

Hanin Assali hade fått en panikattack. Hon gick hem från jobbet den dagen, men fortsatte snart att arbeta. Men förra veckan gick det inte längre. När Arbetet träffar henne har hon varit sjukskriven i nästan ett dygn.

Hon berättar om jobbet som handläggare för ensamkommande flyktingbarn. Ett jobb hon började på efter mammaledigheten för snart två år sedan, mitt i flyktingkrisen hösten 2015.

Sedan dess har det hela tiden varit mycket att göra, men Hanin Assali menar att förutsättningarna för att göra ett bra jobb gradvis blivit sämre. Nya hårdare ersättningsregler gör att socialsekreterarna numera behöver avsluta en stor grupp ärenden, trots att de egentligen tror att ungdomarna behöver mer stöd.

– Jag hade själv en jobbig period tidigare i livet och kom i kontakt med en kurator. Varje gång jag gick därifrån kände jag mig som Stålmannen. Det var en av anledningarna till att jag studerade till socionom. Jag vill att mina ungdomar ska lämna mitt kontor och känna sig som Stålmannen. Men så var det en kille som försökte ta sitt liv.

När Hanin Assali berättar om honom har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. Han var 16 år när hon först träffade honom.

I dag är han 18 och fortfarande mitt i asylprocessen. När hon, mot sin vilja, tvingades avsluta ärendet, försökte han begå självmord.

När hon berättar om händelsen märks det att hon fortfarande har skuldkänslor. Hon berättar hur jobbet med de ensamkommande ”kryper under skinnet”, och om hur mycket socialsekreterarna betyder för ungdomarna när de inte har någon annan.

– De anförtror oss saker de aldrig sagt till någon förut. De bjuder in oss på sina födelsedagar. Vi blir så himla viktiga för dem. Jag har vissa ungdomar som säger att jag är som deras syster. Jag vet att det inte är en relation på samma sätt som om han vore min bror, men för honom är det så. Då känns det extra mycket när man sviker dem. När man ska avsluta dem. När man inte hinner med dem.

Du tänker på det som ett svek?
– Vi har handledning var tredje vecka där vi får höra att man inte ska tänka så. Men det är inte lätt.

Men det är inte bara det känslomässiga som bidrar till stressen. Med ungefär 30 ungdomar samtidigt, menar Hanin Assali att man inte hinner med saker som kontakt med skolan eller dokumentation.

– Jag tycker att dokumentationen är viktig. Den är ett sätt att stressa av och bearbeta det man hört. Men jag hinner inte med den. Den senaste månaden har jag inte journalfört ett enda papper. Det är ett lagbrott, men jag har inte hunnit.

Enligt henne finns inte en enda kollega på kontoret som inte har någon form av stressymptom. Det berättas om håravfall, magknip, sömnlöshet och ångest.

– Jag vet inte om alla inser att det handlar om stress, men när de berättar så känner jag igen symptomen.

Hanin Assali vill betona att chefen på avdelningen gör så gott hon kan, och att det stora problemet är att de är alldeles för få socialsekreterare. Enligt henne hade ungefär hälften så många ungdomar varit en rimlig arbetsbelastning.

– Om man hade haft färre klienter. Om man inte hade behövt planera självmordsprevention dagligen. Det här är väldigt tunga saker och då kan du inte ha nästan 30 ärenden. Det blir för mycket för psyket.