Om det inte vore för de äldre kvinnorna, hur skulle vårt samhälle se ut då?

Om det inte vore för de ideella kvinnorna, hur skulle jorden kunna fortsätta snurra? Om det inte vore för de unga brudarna, hur skulle något ha förändrats?

Jag har åkt till min barndomsstad över helgen. Vandrat på bekanta gator och njutit av att vakna i mitt gamla tonårsrum. På morgonen läser jag reportaget om Marianne.

För många år sedan, innan jag flyttade, satt vi i samma styrelse i den lokala kvinnojouren. Hon hade börjat arbeta där året efter att jag föddes.

I stället för att bli förtidspensionerad från det frisörarbete som slitit ut kroppen, la hon de sista tretton åren av sitt yrkesverksamma liv på våldsutsatta kvinnor och deras barn. Och efter pensionen har hon fortsatt att  vara ideellt aktiv tillsammans med hundratals andra. I år fyller hon 82 år.

Hon har arrangerat konferenser, hållit mängder med stödsamtal, suttit på möten med politiker, varit nåbar dygnet runt för socialtjänstens jour och de kvinnor som bott i det skyddade boendet, skrivit insändare, ordnat fika till styrelsemöten, tiggt leksaker till de barn som tvingats lämna sina hem, föreläst för poliser och samverkat med skolan och vården.

På kvällen, när jag besöker en barndomskompis, berättar jag om reportaget och Marianne och märker att jag nästan darrar på rösten.

Om Marianne vore ensam, vore hennes gärning ändå enorm. Men när jag sätter den i perspektiv. Till att det i hundratals andra städer, mängder med andra föreningar återfinns personer som Marianne. Det är då något i mig går sönder. För att det är så himla fint och livsnödvändigt för det här samhället.

Personer som anordnar loppisar för att få in pengar till ett sommarkollo för ensamstående mammor och deras barn, andra som målar banderoller och demonstrerar genom staden för en förändrad sexualbrottslagstiftning, några som startar ett kombinerat stick- och språkkafé för att gamla och nyanlända bybor ska ha en plats att mötas upp.

Jag försöker föreställa mig hur vårt samhälle skulle se ut om dessa kvinnor en dag slutade tro på varandra och på samhällsförändring. Om de lät bli att hålla kvinnojouren öppen, ställde in fikaträffen för de äldre och kastade de nyinsamlade fotbollsskorna till barnen på asylboendet i sopkorgen i stället.

Det skulle antagligen inte bli några rubriker direkt. Inte föranleda någon debatt i riksdagshuset. Statsministern skulle nog inte blixtinkalla till presskonferens. Samtidigt borde det göra just det. Eftersom det skulle det få hela vårt samhälle att förändras i grunden.

När jag läser om Marianne tänker jag två saker. Att jag är så tacksam över att hon och sådana som hon finns. Och att det är fint att ha en målbild över vem en vill vara på den här jorden, när en fötts med privilegiet att få välja.