För oss som upplevde folkfesterna i Malmö (själv är jag med på ett av Lars Hejlls publikfoton), såg punkband på Dad’s Dancehall (där Christian Cavallin plåtade Debbie Harry) och/eller tillbringade nätterna på Club Trocadero (varifrån en dragshow visas på en skärm) måste utställningen förstås bli nostalgisk.

Men de som kanske inte ens var födda då, hur tar de emot utställningen? En historielektion, eller har de konstnärliga och andra kulturuttryck, som kuratorerna Clemens Altgård och Ola Åstrand valt ut för att spegla denna tid då Malmö brann av engagemang, överlevt in i 2000-talet?

Utställningen Malmö brinner kommunicerar också med sig själv. Som att Allan Friis politiska pamflettbilder och Elisa Halvegårds verklighetsdrömska grafik hänger i samma rum. Konstverken samtalar med varann, liksom en knuten näve och drömmen om ett annat liv var delar av samma 70-tal.

I ännu ett rum, där det blivit 80-tal, visas Lena Mattssons videoinstallation med (punk)musikern Stry samtidigt som videon från den Abelardo Gonzales-inredda nattklubben Trocadero.

Det kan tyckas att ”Troccan” mest var glamour, men även där brann engagemanget – för hbtq-personers rättigheter.

Ett par konstnärliga liv, som tiden orsakade och skapade, dokumenteras också: Isabel Rayo Planellas installation av sitt hem (alla dessa prylar och kläder!) och Pepe Viñoles återinstallerade delar ur en politisk kamp.

Bengt Eriksson

Utställning

Malmö brinner – en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988
Moderna Museet i Malmö
T o m 19/9 2017