Vilse mellan instinkt och samhällsmoral

”Vill du vara med och rädda ett människoliv?” T-baneuppgången Odenplan i Stockholm, rusningstid, människor på väg. Den unga kvinnan från hjälporganisationen upprepar frågan med hög frekvens, men responsen förblir låg, avmätt.

På samma plats tvingas strax därpå filmens huvudperson, en framgångsrik museichef spelad av danske Claes Bang, gripa in till försvar för en hysteriskt skrikande kvinna som jagas av en man. Omskakad och hög på sitt kurage lämnar han sedan platsen bara för att inse att han på kuppen blivit av med både mobil och plånbok.

Händelsen – en av flera ”riggade scener-i-scenen” – kommer tidigt i Ruben Östlunds nya film The square, en film som utspelar sig i nära förestående framtid men som i allra högsta grad är en vederhäftig kommentar till samtiden och det bild- och mediesamhälle vi lever i.

Monarkin är avskaffad, kungastatyn nedmonterad. På det moderna museet (”X-Royal Museum”) förbereder huvudpersonen en större utställning om ansvar och tillit, bland annat med ett verk kallat ”Rutan”, en fredad zon dit människor i nöd eller vid behov ska kunna söka sig. Huvudpersonen må sakna bäring för sina vackra formuleringar, men vet att anpassa sig till en värld som gör nästan vad som helst för uppmärksamhet, och i vilken regissören Östlund också har inrättat sig väl.

Ruben Östlunds ruta vidgas

Kultur

Kränkningen i samband med inledningens incident ställer museichefens tillvaro upp och ned. Vilse mellan instinkt och samhällsmoral testar han, utan nog självinsikt, botten av sitt eget jag – apan i sig själv – och tappar kontrollen både över sig själv och utställningen.

Delar av The square påminner om förra årets stora Cannes-sensation, Min pappa Toni Erdmann: med en serie snarlika practical jokes, osäkrade tablåer där omgivningen inte vet hur den ska förhålla sig; en högprofilerad arbetsplats mot fonden av samhällets utsatta; en förskjutning från arbete till familjeförhållanden, med en möjlig insikt om de ”rätta värdena”.

Regissörens idéer bärs fram av många infall och utfall. Mannen med Tourettes som (ohjälpligt?) saboterar den ärade konstnärens (Dominic West) scenframträdande är ett, där en annan i publiken försvarar den diagnosticerade med hänvisning till tolerans. Här liksom i andra scener träffar Östlunds civilisationskritik – alla ska med! – helt rätt. Andra gånger är det inte lika effektivt.

Man skulle säga att det svenska civilkuraget, med nedärvt lång reaktionstid och låg handlingskraft, sätter sina spår också på filmens speltid, på gott och ont. Oavsett det har Ruben Östlund gjort ännu en rik och tankeväckande film som kommer att lämna få oberörda.

Jon Asp

LÄS OCKSÅ Rödaste mattan finns i Cannes – Jon Asp om filmfestivalen