I Cannes finns den rödaste mattan

LÄS OCKSÅ Så bra är Ruben Östlunds Cannestävlande The square

Efter sjuttio år på tronen – jubileet inleddes i förra veckan – verkar festivalens status bara öka.

Till Cannes reser alltjämt den samlade filmvärlden – filmare, bransch, journalister, cinefiler och helt vanliga besökare – för att se de bästa filmerna eller få en glimt av de vackraste skådespelarna på den azurblå croisettens röda matta.

Ta årets öppningsfilm, Les fantômes d’Ismael. Arnaud Desplechins film är spirituell och komplex och på papperet ingen idealisk film att inviga med. Men med Mathieu Amalric, Charlotte Gainsbourg och Marion Cotillard i ensemblen blir valet mer planenligt. Så fortsätter Cannes bygga sitt varumärke: genom att låta de mest utpräglade auteurerna stå i centrum omgärdade av glamour.

Trots att festivalen är dålig på att förnya sig (få kvinnor) eller föryngra sig (väl många veteraner, även om Ken Loach och Jim Jarmusch lyste förra året), så är Cannes festivalvärldens eviga måttstock, som varje festival speglar sig i och rättar sig efter, antingen genom att kopiera dess innehåll eller genom att hålla till godo med slattarna, de som inte klarat nålsögat till Cannes.

Att bevista Lumière-salongen i festivalpalatset, med runt 2 000 platser, är som en sport i sig. Inte bara för att salongen bokstavligen ger svindel, från balkong, dit de flesta dödliga är förvisade; utan också för den elektriska stämningen som ofta infinner sig när efterlängtade filmer når sin premiärpublik. Väl här går meningarna ofta isär.

2009, mitt första år i Cannes, var Antichrist en sådan uppenbarelse. Ett hav av burop mötte Lars von Triers drama redan i prologen, en halvtimme senare hade ett par hundra lämnat salongen. Charlotte Gainsbourg vann för övrigt pris för bästa skådespelerska senare under veckan.

Liknande omedelbar kritik drabbade David Lynchs Wild at heart och Quentin Tarantinos Pulp fiction, kort före dessa båda vann Guldpalmen. Juryns val sammanfaller (dessbättre) sällan med kritikerkårens reaktioner, där provokatörer ofta stöter på patrull.

Thierry Frémaux, festivalgeneral sedan 2007, jämför Cannes med en rockkonsert: att se film live, fast under mer än en veckas tid.

Till hans privilegier hör att fler och fler ställer filmklockan efter Cannes, vilket gör att festivalen kan fortsätta odla sin suveräna profil, elitistisk enligt många. Dock såg det annorlunda ut i starten.

År försenad på grund av kriget hölls den första upplagan först 1946, då i direkt fredsmäklande syfte som en motreaktion till den fascistiska Venedig-festivalen, grundad 1932. Med bred representation över landsgränserna, där varje enskilt land skickade sina bidrag, kom Cannes fort att passera Venedig i genomslag och anseende, genom att bättre än någon annan festival förena Hollywoods glamour med det mer konstnärliga i europeisk film.

Efter majrevolten 1968 – då festivalen med bland andra Godard i spetsen ställdes in som en sympatiåtgärd med studenter och arbetare (händelsen skildras för övrigt i årets utmärkta tävlingsfilm Redoutable) – utvecklade festivalen efter hand en mer egen filmsyn. Mindre pliktskyldig representation, ett mer selektivt urval men också mer mångfald.

Ledord blev avantgarde, politiskt engagemang och personligt perspektiv. Under senare decennier har festivalens roll som alternativ biografplattform ökat; med hög förekomst av explicita omvärldsskildringar, ofta med sociala missförhållanden som bärande tema.

Också marknaden har blivit viktigare, vilket innebär ständigt nya utmaningar. I årets tävlan finns två filmer producerade av Netflix, Noah Baumbachs The Meyerowitz Stories och Boon Jong-hos Okja, som snart kommer att visas i nätjättens kanal, utan chans till vanlig biopremiär.

Vill festivalen fortsätta vara i framkant kommer man att tvingas till fler kompromisser.

Men oavsett tävlingsfilmer så utgörs festivalens storhet av att den har hela fyra konkurrenskraftiga sektioner. I Quinzaine dés réalisateurs invigde till exempel Claire Denis med Un beau soleil intérieur, en av fransyskans ”mindre” filmer med en storartad Juliette Binoche som kärlekskrank konstnär. Före filmen mottog Werner Herzog Carrosse d’or – Guldkarossen – för sin samlade gärning.

Han berättade att Aguirre – Guds vrede först ratades av Berlin och sedan Cannes officiella program, för att sedan visas just i denna pionjärsektion 1972.

Och så fortsätter festivalen sin gång. Det som inte ryms på röda mattan kan få en lika bra resa vid sidan av. Det är denna mångfald, stora filmer som blandas med mindre, förväntade veteraner som blandas med nya förmågor, som gör att Cannes fortfarande är störst, bäst och vackrast.

Jon Asp

Guldpalmerna

• Den första Guldpalmen delades ut 1955.

• De svenska filmer som vunnit Guldpalmen är Hets 1946 (då vann alla tävlingsbidragen) och Fröken Julie 1951 (båda av Alf Sjöberg). 1988 vann svensk-danska Pelle erövraren och 1992 Den goda viljan, båda i regi av Bille August.

• I år tävlar Ruben Östlunds The square (läs recension här). Senast en svensk film tävlade om Guldpalmen var år 2000: Sånger från andra våningen av Roy Andersson och Trolösa av Liv Ullmann. Sammanlagt har genom året knappt 40 svenska filmer tävlat.